Hösten tuffar på och det är dags att sammanfatta musikmånaden oktober genom ett gäng snabbrecensioner av släpp från den senaste tiden.
Current Joys – East My Love
FOLK/INDIE Multiinstrumentalisten och singer/songwritern Nick Rattigan, trummis och sångare i surfrocksdoftande Surf Curse, gör musik solo under monikern Current Joys. East My Love är plattan man önskar att Bright Eyes gjort 2024. Med darrig röst, dynamiska arr och hjärtat utanpå levererar han 12 stabila låtar, den ena drömmigare än den andra, för oss som gillar folkinspirerad indierock. 7/10
Wild Pink – Dulling The Horns
INDIEROCK ”Tänk er ett War on Drugs för bibliotekarier” skrev HYMNs Pontus Flodin om Brooklynbandet Wild Pink i samband med deras albumsläpp 2018. Det har gått sex år sedan dess och bibliotekarier lyssnar fortfarande på det här med stor behållning. Dulling The Horns doftar dessutom så mycket av Bruce Springsteen att inga medelålders höfter kan vara stilla. Heartlandrock och indierock i dess ypperligaste kombination. 8/10
Jason Isbell and the 400 Unit – Live from the Ryman, Vol.2
AMERICANA Konsertserierna som Jason Isbell och hans band gjort på Ryman Auditorium de senaste åren har nu passerat 50 till antalet. Efter den första liveplattan (2018) från Nashvilles anrika konsertlokal kommer nu uppföljaren där majoriteten av materialet är hämtat från förra årets studioalbum Weathervanes. Flera låtar, bland annat ”King of Oklahoma” och ”When We Were Close”, lyfter flera snäpp när de kläs i en skarpare rockkostym. Här bevisar Jason Isbell att han, med support av the 400 Unit, tveklöst är en av vår tids största americana-artister. 9/10
Thee Sacred Souls – Got a Story to Tell
SOUL Efter succén med den självbetitlade fullängdsdebuten från 2022 var förväntningarna minst sagt höga på uppföljaren. Trots en handfull fullträffar, däribland ”Live For You”, är Got a Story to Tell aningen blek i jämförelse med sin företrädare. Flera av de höga tonerna från frontmannen Josh Lane är på gränsen till att vara rent av svajiga vilket flera låtar blir lidande av. 5/10
Beth Hart – You Still Got Me
BLUESROCK Beth Hart har en säregen röst med ett tydligt vibrato, ett uttryck som givit henne en självklart plats på den amerikanska bluesscenen. På You Still Got Me präglas soundet av hemstaden Los Angeles, något som ligger henne i fatet. Klyschig rock med gitarrsupport från Slash och Eric Gales gör albumet till en pastisch av änglarnas stad. Några av de mer lågmälda låtarna håller måttet men det genomgående soundet gör att helheten känns överdådig, kletig och tyvärr även grund. 4/10
The Hellp – LL
ELECTROPOP Den amerikanska duon The Hellp är lika svårdefinierade på nya skivan LL som de var på debuten 2021. Med en blandning av glitchiga hyperpop-syntar, Blink-182-stämmor och indie sleaze-estetik gjorde de snabbt succé på undergroundscenen och nu är de tillbaka med Atlantic Records i ryggen. Förutom konsten att se bra ut i läderjacka har de lyckats att definiera och förfina sitt sound på uppföljaren. Även om den inte når upp till topparna av debuten är det en mer tillgänglig och överlag jämnare skiva. 7/10
Amyl and the Sniffers – Cartoon Darkness
PUNKROCK Det australienska punkbandet Amyl and the Sniffers imponerar som vanligt. Deras senaste album Cartoon Darkness kan vara bland det bästa som släppts i år. De rör sig längst en väldigt tunn linje mellan fantastiska och löjliga låtar, men på något vis går allt ihop. Det blir ett skrikigt men betydelsefullt album med riktig punk där de lyckas beröra ämnen som abort och rätten till ens egen kropp. Överlag upplevs Cartoon Darkness vara mycket mer polerat än deras tidigare två plattor, vilket nästan känns självklart när det innehåller låtar som “U Should Not Be Doing That”, “Going Somewhere” och “Chewing Gum”. 8/10
William Bülow O’Nils – En bättre värld (William Bülow O’Nils sjunger Ruben Nilson)
VISA Likt en tjugotalets Fred Åkerström albumdebuterar stockholmsbördiga William Bülow O’Nils med ett knippe personliga Ruben Nilson-tolkningar. Filosofiska, fyndiga och tankfulla betraktelser över USA-emigranter, rallare, odödliga hästar, fimpar, tändstickor och olika sätt att närma sig döden. Med multiinstrumentalisten Daniel Östersjös filmiska stråkar, smygande banjor, nyfikna dragspel och spöklika cittror landar de gamla visorna i en försiktigt vaggande tidlöshet där en skör David Ritschard möter Lucas Stark. Avrundningsvis tittar frugan och ro.t-kollegan Rebecka O’Nils in för ett nyskrivet svar på “Amerikabrevet”. 9/10
Kristian von Svensson – Arbetets son: tolkad och tonsatt
KAMPSÅNGER Efter diverse möllevångssånger och August Palm-musikaler fortsätter Kristian von Svensson kartlägga Malmös arbetarhistoria på det andra av höstens tre album. På sin första coverplatta tolkas och tonsätts 1800-talets mest tongivande arbetardiktare Henrik Menander (1853-1917). Kosmopolitiska nationalhymner, “Arbetets söner” som swing och alla fem originalverserna av “Internationalen” i karnevalstämning. Lekfulla, om än midi-tyngda, arrangemang där akustiskt gitarrplock, dragspel och klara trumpetfanfarer möts av massiva synthbasar, visselpipor och tydliga paralleller till Billy Braggs The Internationale (1990). 7/10
The Headlines – Homewrecker
PUNK Mycket vatten har runnit under broarna sedan farfar var ung och Headlines sprang runt på gatorna i Malmö. Sedan den forne basisten Kerry Bomb sadlade om till explosiv sångerska har hela Europa blivit hemmaplan. Deras laddade punkbagateller är sprängfyllda av omedelbara melodier och allsångsrefränger men blir emellanåt en aning polerade. Sjunde albumet Homewrecker präglas dock av en lekfullhet de saknat sedan saxofonen, munspelet och elmandolinen försvann. Clash-reggae, ångestballader, metalgung, fläskigt blås, melodiska basgångar, spöklika synthar, fiffiga körer och ett antal duetter med gitarristen Jake Lundtofte. All hail to the prophet of junk! 7/10
Eric Palmqwist – Människornas planet
INDIEROCK Som monostjärna utanför lastbilsparken har gotlandsbördiga Eric Palmqwist avverkat temaplattor om missbruk, separationer och psykisk ohälsa. På fjärde soloalbumet riktas blicken utåt mot det kalkylerande, polariserande och själlösa som befolkar människornas planet. Ljudbilden är ruffigare än tidigare. Trasiga gitarrer, maskiner och undergångscellor möter tramporglar, barnkörer och Kajsa Grytt-duetter vid foten av Ulf Stureson, Mattias Alkberg och Anders F Rönnblom. Ett kollage av måldokument, riskanalyser, mellanchefer, åsiktskorridorer, intäktskonstnärer, tiggare, hajar och gamar. En revolution är nog allt som finns kvar. 8/10
Siken För Helvete – Napoleon på Existensminimum
PUNK På Siken För Helvetes debutalbum märks det tydligt att Linus “Siken” Sikström (Jerrys Farsa, Civil Olydnad, Giftigt Avfall) nyss lämnat Attentat. Halva Göteborgs punkscen hälsar på och flera av de brinnande punkstänkarna är uppenbart gamla outtakes som förtjänat ett bättre liv. Varvat med ödesmättade ångestballader, boogieröj och sprudlande ska berättar Siken uppriktigt om sina diagnoser, ensamma kyrkogårdskvällar, sniglar, döda katter och blöta kvällar på Crippas Café. City Saints-Stefan och Troublemakers-Blomman tittar in på varsin duett men starkast är den blödande “Alltid fler än er” ihop med producenten Philip Fritz. 8/10
Helvetesmaskinen – Slacker Superstar
PUNK Helvetesmaskinen är antingen ett detonationsurverk på Skoklosters Slott från sextonhundratalet eller ett som var tänkt att döda Hitler. Helvetesmaskinen är också ett gubbgrinigt radhuspunkband med blipblopsynthar och rötterna i 6-10 Redløs, Blanceflor och G-ANX som främst skulle kunna liknas vid bolagskamraterna DödsBabs. Ett gäng arbetsskygga vuxna som ägnar sitt debutalbum åt att sippa årgångsvin, rabbla djuriska ordstäv och raljera över tacofrossor, ABBA-middagar, AI-fishing, förbjuden kärlek, lugnande tabletter, cyniska män i små kostymer, tystnadskulturer och övervakningssamhällen. 7/10
Silverkulten – På kollisionskurs med samtiden
INDIEPOP För varje skiva som går tar sig Silverkulten allt längre bort från smutsen, larmet och mörkret de föddes ur. På tredje albumet sipprar ljuset in i sprickorna och framkallar drömmande, färgrik indiepop uppfödd på CSN, Pripps Blå och bekräftelse. Ringande gitarrer, gnistrande synthar och åtskilliga duetter med nytillskottet Elin Ottilia i en rastlös längtan någon annanstans. Bort från järnspökena i Göteborg, förbi lugnet i Delsjöskogarna, Härlanda kärr, bluestäta lördagkvällar i Malmö, riksväg 45, gamla barndomshem och den norrländska prärien. Mitt i den gråkalla hösten känns det nästan i luften att våren är på väg. 8/10
Vision Video – Modern Horror
GOTHROCK För tio år sedan var Vision Videos frontfigur och sångare Dusty Gannon soldat i amerikanska armén och gjorde sin utlandstjänst i Afghanistan. Idag verkar han som subkulturell influencer under aliaset The Goth Dad och är öppen med sitt förakt mot hela krigsindustrin och storbolagens omåttliga girighet som håller den levande. Musikaliskt placerar sig Modern Horror någonstans mitt emellan tidiga The Cure och tidiga The Chameleons. Tematiskt uppehåller den sig kring vår samtid. Och den Horror som beskrivs är i högsta grad verklig. 7/10
