En sak vi svenskar tenderar att glömma när vi försöker föreställa oss USA är hur enormt tomt det är. Mil efter mil efter mil med inget annat än fält i alla riktningar. Dagslånga sträckor av motorväg som plötsligt blir till bensinstationer och kedjerestauranger. Därefter tomhet. I den tomheten frodas opioidepidemier, våld, letargi. Det är så hundratusentals människor lever ut sina liv. Och det är där, i Oaklahoma City, som man hittar Chat Pile. Mardrömsmusik, dåliga trippar, skräckberättelser som inte går att blunda för.
När jag och Trevor Manhole hörs har jag levt i snart en månad med pågående svartmögelinvasion i mitt badrum. Jag har sovit konstigt och öronen susar.
Vad tror du händer när vi dör?
– Jag har alltid försökt tänka att det är som innan vi föds. Vilket också skrämmer mig. Men det ger mig kanske lite trygghet.
Är du rädd för döden?
– Nej. Eller jag är inte rädd för att vara död. Men jag är rädd för att dö, att bli dödad. Den… upplevelsen. Att jag ska gå på bio och någon ska komma in och skjuta ihjäl mig. Inte så mycket för att jag är rädd för att vara död, men det låter så vidrigt att bli ihjälskjuten. Den rädslan har jag märkt är mindre påtaglig när vi varit i Europa. Eller bara någon större stad här i USA.
“Man kör och kör och kör och det är bara enorma sträckor av total tomhet, innan det kommer en liten stad”
Jag bodde ett år i USA som tonåring, vilket är en upplevelse som var så pass formativ att jag har svårt att träffa amerikaner utan att ta upp att det är … en märklig, märklig plats. Det finns såklart tusentals stereotyper om er här i Europa, men grejen är att ingen av dem stämmer – USA är enormt mycket märkligare än så, märkligare och väldigare och tommare än man kan föreställa sig.
– Verkligen. Man kör och kör och kör och det är bara enorma sträckor av total tomhet, innan det kommer en liten stad.
Tomhet, tomhet, tomhet och sen helt plötsligt någon sorts oas av restauranger, motell och bensinmackar. Allting hemsöks av någon sorts total letargi. Rätta mig om jag har fel, men jag tycker att jag ser spår av det i er musik.
– Absolut. Det finns verkligen delar av vår delstat som är vacker, men Oaklahoma City, där vi bor, är inte en av dem. Allting är från 80-talet, men också billigt och snabbt uppfört så det håller också på att falla samman alltihop. Allt blir till slum på nolltid. Södra delen av stan råkade ut för en tornado i slutet av 90-talet som demolerade allting, men när man återuppbyggde den använde man så pass billiga material att nästa stora tornado, 2013, blev ännu värre. Så det är klart att sådant blöder in i musiken. Särskilt om man gör den typ av musik som vi gör. Samtidigt så vill jag heller inte få det att låta som att jag hatar min hemstad. Det är bara en mardröm att bo här.
Det finns småstadsdöd även i Sverige- om man kör igenom norduppland, där mina föräldrar bor, ser man en del gamla industriorter som bara faller samman och överges- men de flesta av dem är ju gamla bruksorter, bondesamhällen, som vuxit och sen kollapsat, så det finns någon sorts historia som kan vara uppemot tvåhundra år gammal. I USA är allting så nytt, det har byggts så snabbt och fallit samman så snabbt, att det känns som att man hemsöks av liksom… förra decenniet. Det här är ju nya ruiner. Spöken i cargo-shorts.
– Vi bor i det som kallas energy-country, alltså delar av USA där man utvunnit olja, mineraler och liknande, vilket har gett upphov till städer som vuxit till sig på rekordtid och sedan bara kollapsat när resurserna är slut. Vårt namn kommer från Picher, en spökstad i Oaklahoma där det är fullt med högar av Chat, slaggprodukter från när man bröt bly till ammunition under andra världskriget, som bara ligger och förgiftar luften och grundvattnet och gör det omöjligt att bo där. Gör man den typ av musik som vi gör så är det klart att en sådan omgivning kommer ta ut sin rätt. Sen hoppas vi att det ska kunna kommunicera något mer än bara hur det är här.
Det tror jag är en av anledningarna till att jag fastnat så mycket för er musik, att den ramar in den här högst amerikanska dysterheten och tomheten. Som sagt, det finns så många fördomar och förutfattade meningar om USA här i Sverige och Europa, men ingen av dem kan egentligen komma ens i närheten av hur märkligt och skrämmande USA faktiskt är.
– Absolut. Folk fastnar vid storstäderna. Åk en timme norr om New York och du kommer se folk som har dekorerat sina hus med sydstatsflaggan. Du är ju inte ens i sydstaterna, varför lajvar du? Det är något sorts meningslöst inslag i det lika meningslösa kulturkriget.
“Åk en timme norr om New York och du kommer se folk som har dekorerat sina hus med sydstatsflaggan”
– Jag vet inte – ofta slår det mig att det aldrig har varit så lätt att leva som det är nu, med all utveckling inom medicin och teknik för att förlänga livslängden och minimera lidandet. Samtidigt verkar det bara som att allt är på väg käpprätt åt helvete. Hela tiden. Herregud, vi har inte ens pratat om klimatet än.
Nej verkligen. Samtidigt så känner jag, och det skrev jag en text om i samband med släppet av eran förra platta, att trots allt det mörker och våld som finns i er musik så är den någonstans fortfarande djupt… mänsklig. Den är verkligen allt annat än cynisk. Riktig cynism hade ju varit att inte uppröras över dödsskjutningar, missbruksepidemier eller klimatförändringar. Bara vara totalt likgiltig. Musiken låter ju som den gör för att ni fortfarande är människor.
– Verkligen – jag har svårt att se vad det är som är så nihilistiskt med vår musik. Att liksom känna skräck inför hemlöshet, hur kan det vara nihilistiskt? Oavsett hur pessimistiska vi är, oavsett hur hopplöst allt känns, och även om vi ger uttryck för den känslan i vår musik, så tror vi ju fortfarande på att vi måste ta hand om varandra.
Chat Piles nya album ‘Cool World’ släpptes den 11 oktober. I maj gästar bandet Slaktkyrkan i Stockholm.
