Danska trentemøller besökte Stockholm och ett slutsålt Slaktkyrkan i lördags. Läs Hans Wåhlbergs recension.
Det tog sin tid att irra fram bland byggplank och gropar i det framväxande slakthusområdet som, när det är helt färdigställt, ska bli ett nytt kulturcentrum i Stockholm. Dessutom med egen tunnelbanestation. Mitt mål är Slaktkyrkan och en konsert med Anders trentemøller, numera en veteran på den elektroniska musikscenen.
Albumdebuten kom 2006 med The Last Resort och därefter har han färdats genom flera stilskiften fram till senaste albumet Dreamweaver, släppt 13e september i år. Han har också gjort remixar åt en mängd kända artister, som exempelvis A Place to Bury Strangers, Tricky, Depeche Mode, Franz Ferdinand, The Knife, med flera.
Jag lyckas till slut finna rätt väg mellan byggplanken och bänkar mig punktligt i Slaktkyrkans konsertsal. Där sitter jag då nästan ensam en stund innan publiken börjar rinna in för att lyssna till kvällens supportakt, Rasmus Littauer med monikern School of X. Ibland har han ett band med sig men denna gång är han en ensam man med gitarr som framför sina låtar, varav en del från kommande albumet Seventh Heaven.
Det blir alltså akustiskt vilket kontrasterar mot huvudnumret trentemøller som har med sig ett helt band som kan ge ett elektroniktyngt komp. Å andra sidan framträder lyriken i Rasmus låtar mer naket och nervigt än på den poppiga nya plattan. Det är mer än halvtomt i lokalen men han ger en stilla och bitvis stämningsfull stund åt de församlade, inte minst med låten ”Good Medication”, som inte finns med varken på nya plattan eller någon tidigare utgivning (mer om School of X i separat intervju-artikel).
Det fylls snabbt på med folk under pausen mellan akterna och snart är det fullt i den utsålda konsertsalen, vilket innebär ungefär 700 personer. Det känns som att det ligger en förväntan i luften. Många verkar känna sin trentemøller väl och jublet stiger när han och bandet inleder med en maffig version av ”I Give My Tears” från färska albumet Dreamweaver, vars suggestiva kraft förstärks av Disa Jacobs shoegaze-beslöjade sång.
En perfekt start för en generöst lång konsert som faktiskt innehåller ganska få låtar från det nya albumet. Vi får dock även ”A Different Light”, ”Nightfall”, ”Behind My Eyes” samt ”Dreamweavers”, vilket är exakt de fem första på albumet. Men den danske ljudkonstnären har ju en rik skatt av låtar att gräva bland. En av hans stora talanger är att kunna göra just fina melodier och samtidigt skapa ett suggestivt ljudlandskap som omger dem. Detta framträder också under spelningen, förstärkt av visuella projiceringar i bakgrunden.
Stundtals leker han med oss lite och väver in en slinga från New Orders ”Blue Monday” i en av låtarna och vid ett annat tillfälle tycker jag mig förnimma ett The Cure-riff. Den gode Anders verkar trivas ganska bra där på scenen och bjuder på egen sång emellanåt medan hans band energiskt maler på. Förutom nämnde Disa Jacobs är det Silas Tinglef på trummor och gitarr, Brian Batz på gitarr och Jacob Haubjerg på bas, som står för kompet.
Efter en stund känns det som att låtarna flyter över i varandra, med efterklangen från den föregående ringande i öronen när nästa påbörjas. De arbetar mycket med start-stop, att tona ned för att i nästa stund explodera och åstadkomma en massiv ljudvägg. Under ett par av de mer basmättade numren känns det som håret fladdrar och trumhinnorna vibrerar.
Jag slås av att låtarna känns råare och rockigare än de gör på platta. Inte minst det avslutande extranumret ”Silver Surfer , Ghost Rider Go!!!” som är en av de äldre låtarna under kvällen, och får igång publiken ordentligt med sin surfpunkiga puls. En lika perfekt avslutning som inledningen av konserten. Den dröjer kvar i öronen när jag tar taxi till Debaser och Klubb Död för lite gothic DJ-underhållning. Det gäller att passa på när tidsbytet ger en extra timme.
