Kanske (och det här är bara en arbetshypotes) är allting Spinal Taps fel.
De allra flesta normala och sunda människor känner ett grundmått av skepsis inför metal, eller i alla fall inför all metal som inte komprimerats nog för att sälja ut Friends. Och varför inte, egentligen? Det krävs ju en viss ansträngning, en viss suspension of disbelief för att överhuvudtaget kunna ta vuxna människor som sjunger om satan, drakar och blodsoffer på någon form av allvar[1]. Det gällde kanske innan Spinal Tap, men det gäller definitivt efter.
Att slå på en så brutal, kall strålkastare och avslöja hela fenomenet för vad det är- vuxna människor i maskeraddräkter som sjunger sånger om satan och vikingar- verkar ha lämnat en sorts seismisk chock i hela populärkulturen.
Jag spelar Sleep för min pappa och försöker förklara att det här ju är precis som den kraut och psykrock han gillar, så tungt och repetitivt. (Han är skeptisk)
Jag spelar Converge för min fästmö och försöker säga här, här är en cowbell, här blir det nästan gamla skolans rocknroll! (Hon är skeptisk)
Jag spelar Nails för barnen på sommarkollot och … ja- ni fattar.
Det är alltså ganska ganska lätt att, när Spectral Wound äntrar scenen för en halvfull lokal av nyligen avlönade danskar och svenskar, känna av efterskalven från den där nästan fyrtio år gamla jordbävningen. Här står vi alltså i en klunga och tittar på fem vuxna män i läderjackor och corpse-paint, omringade av låtsasdimma.
(Naturligtvis är den där halvcoola ironin en ganska lätt nödutgång att ta till, att säga att vi alla ju fattar att det här är på lek och på skoj. Absolut, absolut. Men på vems bekostnad?)
Sen börjar de jävlarna sjunga.
Och bara det faktum att en mänsklig röst faktiskt kan låta så är nog för att göra en mållös, att förvandla skepsis till något som snarare liknar… chock? Fruktan? Att en mänsklig kropp är kapabel till sådana ljud, hur ska man hantera det utan att bli Siewert Öholm på några få sekunder? Stora delar av Spectral Wounds annars ganska rytmiska och melodiskt bjussiga döds’n’roll förvandlas här till en matta, eller snarare en avgrund, ur vilken Lovecraftianska avgrundsljud krälar. I pauserna, i de alltför långa monotona partierna, när slagsmålsgropen i mitten av lokalen kommer av sig, är det lätt att den där skepsisen kommer tillbaka. Sen öppnar sig avgrunden igen, och det krävs en fysisk ansträngning för att inte handlöst dras med.
[1] Ja jag vet, det går absolut att tala om estetifieringen av metal inom populärkulturen, eller för den delen fredagsmysifieringen av metal i flerbarnsfamiljesofforna, men låt oss för stringensens skull fokusera på den mer … ikonoklastiska döds och svart-metallen.
