“Kriminella Gitarrer har uppstått igen” sjöng Köttgrottorna när de utnämnde punken till vår tids pensionärsmusik. Ett och ett halvt år senare har profetian slagit in och Klippanbandet är tillbaka. Förra helgens turnépremiär på Norrehus i Klippan sålde slut på mindre än ett dygn och spelningen på Medley i Malmö är lika fullsatt.
Kanske var Butter Utter och TT Reuter-embryot New Bondage före men det är Kriminella Gitarrers Vårdad klädsel/Förbjudna ljud (1978) som gått till historien som Sveriges första punksingel. En milstolpe som även markerar startskottet för Klippan som rockmetropol. Själva övergången mellan de experimentella ljudcollagen med Elektronikföreningen för musik och Klippanpopens storhetstid med band som Kommissarie Roy, Noise, Johnny & Dom Andra och lundensiska Torsson.
Kriminella Gitarrer var unga och hialösa och redan efter andra singeln Silvias unge/Hitlers barn (1978) flyttade sångaren Stry Terrarie från Klippan och vidare mot band som Besökarna, Garbochock, Ebba Grön, Imperiet och Babylon Blues. Bandet fortsatte ett tag till, medverkade på samlingen Svensk Pop (1979) och släppte singeln 36 patroner/Svetsad (1979). Trummisen Sticky Bomb drog vidare till band som Torsson, Buckaroos och Wilmer X medan resten av bandet transformerades till Dolkenihåsan och Lasakungen. Fyrtiofem år senare är det således dags igen.
Med samma rastlösa ungdomlighet inleder den malmöitiska punktrion Bloss kvällen. Tre arga tonåringar med en laddad explosivitet som påminner om den gamla goda tiden då hederlig fyrtaktspunk fortfarande kunde vara farlig. Sångaren och gitarristen Carl Emil Bager verkar rabiessmittad och vrålar så det gör ont i magen, trummisen Rasmus Langén är lika meckig som skramlig och den melodiskt drivande basisten Glenn Rosenqvist köttar så hårt att fingrarna börjar blöda redan i första låten. När andra band stämmer sina instrument tar Bloss en paus för att sätta på plåster.
Melodierna pendlar mellan smutspoppig expressivitet och rå frenesi. Stundtals atonalt, alltid brutalt rasande. Glenn stärker plåstret med gaffatejp och Medleys danske kock Aage Madsen hyllas med en bångstyrig version av Gasolin’s “Sjagge” på klingande danska. Carl Emil dedikerar “Snart så är jag död” till Glenns skadade fingrar och när de sista tonerna klingar ut faller Glenn ihop på golvet. Det är otyglat och våldsamt, ungefär som Kriminella Gitarrer för över fyrtiofem år sedan. Farligt. Rabiessmittat. Ändå blir extranumret “Naiv” en påminnelse om hur mycket lättare allt var när man var yngre. Även för Bloss.
Lokalen kokar av förväntan när de gamla gubbarna tar över scenen. Bandbildaren Stry Terrarie väntar dock ännu en stund medan gitarristen Jake Lundtofte (Headlines, Union Rags, Stry & Stripparna) sjunger “Stockholms Pärlor”. Strys inträdesbiljett till Ebba Grön som ursprungligen skrevs åt Kriminella Gitarrer, om än med en något annorlunda text.
“Vi är Kriminella Gitarrer” sjunger Stry när han kliver på scenen i programförklaringen “Förbjudna ljud”. Det är väl en sanning med modifikation. Själva kallar de sig lite ödmjukt för Stry & Sticky spelar Kriminella Gitarrer. Som om de vore ett coverband. Och det är de ju inte. Stry och Sticky var med när det begav sig, Jake har varit Strys högra hand de senaste tjugo åren och basisten Thomas Holst (Wilmer X, Kommissarie Roy, Staffan Hellstrand) har spelat i såväl Babylon Blues som i stort sett all Klippanpop.
Tillsammans klär de sina halvsekelgamla punkrariteter i massivt garagelarm. Singellåtar såväl som gamla demospår. Med åren har de lärt sig att spela och utan den anskrämliga ljudkvaliteten från de gamla lågbudgetinspelningarna är det uppenbart att Stry redan då visste vart han skulle vara på väg resten av livet. “Anna-Greta Leijons ögon” skulle komma att spelas in med Besökarna medan Stry & Stripparna skulle ta sig an “Inte intressant” och den tungt suggestiva ångestballaden “Vietnam”. Den upproriska “Anarki” och den dansanta “Äcklig” skulle dessutom bli en och samma “Anarki/Äcklig” på soloalbumet Plastålektrik (1991).
Samtidigt är det också uppenbart hur unga de var när det begav sig. När bandet bildades var Sticky bara femton. Men hur pubertala allsångsdängorna “Vårdad klädsel” och “Knugen Skuk” än är präglas texterna också ofta av högre, mer poetiska ambitioner. Och ett halvsekel senare kan Stry fortfarande bottna i dem. Allra starkast blir det dock när Sticky tar över sången. Hans paradnummer “620415-1952 Stig Bomb” är en riktig pärla, en liten bomb i ett låst arkiv som fastnat i en mardröm.
Som första extranummer sjunger han också tredje singeln “36 patroner”. Planen var att originalgitarristen Mats P (Dolkenihåsan, Lasakungen, Svenska Popfabrikens Julorkester) som tog över sången när Stry hoppade av skulle gästa på Norrehus-spelningen men fick ställa in på grund av sjukdom. Där är det tydligt vilken riktning Kriminella Gitarrer skulle ta när de förvandlades till Dolkenihåsan. Något helt annat än när Stry kommer tillbaka till scenen för att avsluta kvällen i en intensiv version av Iggy & the Stooges gamla protopunkklassiker “I wanna be your dog”. Den där som Strys kommande band Ebba Grön skulle kalla “Now I wanna fuck your dog”.
Jag vandrar ut alldeles omtumlad ur lokalen. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att få se ett återförenat Kriminella Gitarrer. Bandet som ligger bakom Sveriges första punksingel. Åtminstone enligt den officiella versionen. Mer erfarna och samspelta än någonsin. Men några förbjudna ljud är det minsann inte längre. Dessa är det Bloss som står för.
