Nyproducerade dokumentärer om Cornelis Vreeswijk, John Holm och Ola Magnell. Välbesökta visfestivaler och hyllningskonserter till Allan Edwall, Barbro Hörberg och Olle Adolphson. Personliga tributealbum till Lasse Dahlquist, Bodil Malmsten och Kjell Höglund. Och i dagarna kom Lars Nylins purfärska Fred Åkerström-biografi. Ändå hävdar Po Tidholm i en artikel i Dagens Nyheter (31/8) att den svenska visan inte mår bra.
Det är snart två månader sedan jag snubblade över artikeln i Facebook-gruppen Café Mästerkatten – En diskussionsgrupp för visscenen men jag har ännu inte kunnat släppa det. Vad i hela friden menar Po egentligen? Visst kan ordet “visa” låta töntigt, mossigt och gubbigt. Visst kan scenens stora institutioner ibland ha en tendens att förvalta snarare än att utveckla. Men påstå att den svenska visan gick i graven med Cornelis Vreeswijk1987 gör bara den som vill kokettera med sin okunskap.
Kan det helt enkelt vara så att han, i likhet med de flesta, faktiskt inte känner igen en visa när han hör en? Så länge den inte framförs av en snubbe med gitarr, helst med ölmage, helskägg och taskig kvinnosyn? Men visan är ingen musikstil, snarare en litterär form. All musik där texten står i fokus är visa, oavsett vilken musikalisk dräkt man väljer att klä det i. Man behöver inte ens kalla det visa. Indiepop, punk, hiphop. Allt kan vara visa. Allt. Precis som när gubben Taube spelade tango och Cornelis spelade blues och samba.
När Svenska Akademien tar ett samlat grepp på det senaste halvseklets visscen med notboken En ny svensk visbok: 99 visor och en rapp (2024) samsas Loke Nyberg, Christina Kjellsson, Emil Jensen och Melissa Horn på lika villkor med Säkert!, Thåström, Mando Diao och Timbuktu. Själv har jag sett Maxida Märak, Cleo och Petter smälta in naturligt på diverse visfestivaler. Gangsterrapparen Yasins senaste singel handlar om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och i den Så mycket bättre-aktuella hiphopproducenten Simon Supertis egen musik är han en ren Cornelis-reinkarnation. Till och med lättsmälta topplisteartister som Darin och Molly Sandén sadlar om totalt för att hänge sig åt genomarbetade personliga texter på svenska.
Och sådär håller det på.
I Anna Öbergs synthar, VisaRias harpor och Myrans ombonade skräckromantik. I Sara Parkmans electrofolk, Osslers europablues och Olov Antonssons blåögda sextiotalsromantik. I revyer av Kalle Lind, Henrik Dorsin och Anakronisterna.
Sjungande komiker som Ola Aurell och Elvira “Gullis” Gullberg. Två Otrevliga Flickors musikal om medeltida landskapslagar. Återförenade proggband som Nynningen, Kung Tung och Gudibrallan. Ståndaktiga gamla hjältar som Dan Berglund, Jan Hammarlund och Ronny Eriksson. Avantgardets och Golvad Grävlings kaosspelningar och LT Fisks meditativa lugn.
Trallpunkvågen med Lastkaj 14, Björnarna och Fruktansvärld i spetsen. Kapten Grå, Broder Henrik Rapp och Roger Karlsson med sina innerliga kollage över ett bortglömt Sverige. Ellen Sundbergs och Johan Airijokis gemensamma Dan Andersson-program med Göran Greider. Elin Lyths lekfulla Kristina Lugn-tolkningar, Simon Swahnströms irländska Skaraborg och John & En Brokig Samling Hjältars malmöitiska Tom Waits-översättningar.
Öppna scener, gatumusiker och utsålda arenor med Håkan Hellström, Moonica Mac och Lars Winnerbäck. En Mattias Alkberg som slänger sig fram mellan genrer och en David Ritschard som får ett sådant genomslag att han kollapsar två gånger i direktsänd TV. Allt medan Nordiska Visskolan i Kungälv säkrar framtiden.
“Det är nog värt att tala om visfeber!” skriver William Bülow O’Nils i Café Mästerkattens kommentarsfält under Po Tidholms artikel. Själv har han precis släppt albumet En bättre värld där Ruben Nilson blir americana. “Visan har aldrig varit så stark och levande som den är idag” skriver Gunnar Källström i samma kommentarsfält och fortsätter den ändlösa namedroppingen. Själv har han ägnat våren åt att skriva 23 nya visor. Ulf Peder Olrogs son Bengt Peder Olrog skriver att han sett några visepoker komma och gå sedan femtiotalet. Po är inte den första att dödförklara visan.
Men visan kan inte dö. Oavsett strömningar, trender och epoker finns det alltid ett behov av att formulera sina tankar till musik. Berätta historier, kommentera samhället, skämta, grubbla över sakers tillstånd och uttrycka sina känslor. Oavsett om man nu väljer att kalla det för singer-songwriter, punk, hiphop eller rockpoesi.
