Det är dags för Sveriges enda riktiga rockstjärna, Joakim Thåström, att släppa sitt elfte soloalbum. Det är lite smått otroligt att han nu kommit upp i hela elva solofullängdare. Jag minns en intervju med honom i SVT:s Musikbyrån från 1999, där han i samband med släppet av skivan Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal, plattan som markerade återkomsten till det svenska språket efter år av engelsk industrirock, berättade att han efter just den skivan ”nog har tre-fyra plattor till i sig”.
Nu har det gått 25 år till, och han har hunnit med att släppa hela tio (elva med detta album inkluderat) album till! Ingen är väl mer glad än jag att det blev några fler skivor ändå. Det känns som att han, med start i albumet Skebokvarnsvägen 209 från 2005, där han lämnade det rockiga och mer ösiga soundet till förmån för lugnare, mer avskalad musik, fick en nytändning och därefter har skivorna bara fortsatt rulla på.
Thåström beskriver själv Somliga av oss som ”ett album i gränslandet mellan dröm och verklighet”, han beskriver existenser, tillstånd och scener ur livet med en nedtonad och väl avvägd sorts intensitet. Ibland med jazzblås, nordmakedonska stråkar eller Nina Simone-referenser i ett fortsatt sökande efter ljuset.
– Jag ville fokusera på det vackra, i stället för tvärtom i dessa hemska tider. Jag har tänkt så ganska länge, att försöka undvika navelskåderiet och deppet.
Han fortsätter:
– Att föra oväsen tycker jag är svårare och svårare. Live kan det fortfarande vara kul, mindre så på skiva. Det är fortfarande fantastiskt spännande att göra en ny platta. Även om det innebär en inre stress som jag brukar gnälla om inför nära och kära är det nog faktiskt så att jag älskar det. Det är någonting jag inte kan vara utan, någonting som bara pågår. Jag har svårt att tänka mig göra något annat – och det gör jag ju inte heller.
Thåström är kanske den absolut viktigaste artisten i mitt liv och när jag får förhandslyssningen på mejl är det enda jag tänker på att ”håll ner betyget!”, ”var kritisk!”, ”utgå från att det inte är det bästa som släppts!” för att kunna ge en mer nyanserad bild av albumet. Men jag kan inte värja mig.
Första spåret ”Magiskt oändligt” inleder med en långsam orgel ackompanjerad av dova trummor och en hjärtskärande gitarr och första tanken är, lite besviket, att det här låter nästan jazz. Lite för långsamt och tråkigt. För likt det mesta han gjort på senare tiden.
Men sedan börjar han sjunga. Hur en man i pensionsåldern som skrikit sönder sin röst i diverse rockband under otal år kan låta så här fruktansvärt bra även efter att ha uppnått en ålder av hela 67 år är för mig oförståeligt. Låten intensifieras och tuggar på klassiskt ”Thåströmskt”, med mer gitarrer, stråkar och trummor och landar till slut på hela 6:36 minuter.
Nästkommande spår fortsätter i samma tema, Thåström med ett piano som grund och jag skulle nog säga att detta album är det som mest liknar 2005 års Skebokvarnsvägen 209. De bombastiska stråkarna ger dock skivan en ny dimension av intensitet.
Fjärde låten ”Mathilde” börjar, likt de andra, med bara Thåström och ett piano, men fylls snabbt på med stråkar och Thåströms nakna röst och detta kan vara det bästa han gjort sedan Imperiets ”Kriget med mig själv” eller ”Fan, fan, fan” från 2005.
”Norrut/Söderut” är en självbetraktelse över vem han är idag, ”Majestätiskt” skulle man kunna säga är en ny ”Sønder Boulevard”, fast denna gång uppbyggd med instrument som barytonsaxofon och cello.
Av albumets alla spår tycker jag nästan första singeln ”Solen i den vänstra” är den låt som inte är lika bra som de andra. Som Thåström själv säger: ”den trodde jag aldrig skulle bli singel, men det är upp till skivbolaget”.
Sista spåret på albumet, ”Det årets kallaste natt” är en mörk och dyster historia som inleds med barytonsax och hammondorgel och för tankarna till ”Kaospassageraren” från 2002 års album Mannen som blev en gris. Här messar Thåström på engelska ’wild is the wind’ och det känns också befriande att få höra honom på ett annat språk igen.
Om jag ska säga något kritiskt om Somliga av oss så kan det väl vara att albumet endast innehåller nio spår. Men detta är en petitess i det hela sammantaget. Thåström håller fortfarande en helt unik hög nivå. Så enkelt är det.
[Razzia, 18 oktober]
