”They move so slowly when they’re not afraid” sjunger Whispering Sons frontkvinna Fenne Kuppens i refrängen till bandets kanske största ”hit” ”Alone”. Låten avslutar deras spelning på Ideal Bar i Köpenhamn och citatet kan spåras till TV-serien Twin Peaks och karaktären Log Lady.
David Lynch-faktorn är påtaglig hos det unga belgiska postpunkbandet Whispering Sons. Inte bara för att en del av deras videor minner om den folkkära surrealisten. Musikaliskt ägnar de sig åt en liknande typ av stämningsbyggande, där känslan av att något svårförutsett och illavarslande håller på att inträffa, utgör en väsentlig beståndsdel.
I en intervju med belgiska Bruzz, har Fenne nämnt Nick Caves självbiografiska intervjubok Faith, Hope and Carnage som en viktig inspirationskälla bakom senaste skivan The Great Calm (2024). ”Cave ger sina fans en illusion av att de verkligen är en del av hans värld. Han är påtaglig och samtidigt långt borta”
Jag kommer att tänka på det intervjucitatet när jag ser dem på Ideal Bar. Whispering Sons musik är ofta påträngande – i-ditt-ansikte-påträngande – men rymmer på samma gång något abstrakt och svårgreppat. De är påtagliga och samtidigt långt borta.
Jag utnämnde deras första fullängdare Image (2018) till årets bästa album när det kom. Och, sex år senare, håller jag ännu fast vid omdömet. Med sin skoningslösa furiositet – ett sound som minner om The Cure under Pornography-eran, med Robert Smith utbytt mot en Nina Simone besatt av onda andar bakom mikrofonen, hör Image bland de verkliga kronjuvelerna i den samtida mörka postpunkvågen. Uppföljaren Several Others (2021) vidgar paletten och adderar en Gang of Four-minnande quirk-ighet. Ikväll gör den kanske sig mest påmind under ”Heat”.
Årets The Great Calm är i många avseenden en naturlig fortsättning. Varken så aggressiv eller kompakt mörk som någon av dess föregångare. Därmed inte sagt att Whispering Sons blivit mer lättillgängliga. Snarare är de mer abstrakta och mångfacetterade. De nya låtarna tar ofta oväntade vändningar. Som när ”Poor Girl” efter några minuter av vackra sakrala tongångar övergår i en rundgångsurladdning minnande om tidiga Pere Ubu.
Spelningen på Ideal Bar öppnas med stämningsfulla ”Balm (After Violence)” och kretsar till stora delar kring senaste albumet. Och vi påminns ännu en gång om deras verkliga styrka jämte förmågan att skriva snygga suggestiva postpunklåtar. Sångerskan Fenne Kuppens.
Med Kuppens ödesmättade, Nina Simone-djupa stämma har de inte bara en av de mest karaktäristiska rösterna i dagens postpunkscen. De har även en av genrens i särklass största scenpersonligheter i modern tid. Hon tycks leva i bandets musik och får varje låt att växa till en hel teaterföreställning – från minimalistiska ”Still, Dissapearing” till episka (första) finalen ”Try Me Again”.
Inget griper dock lika starkt tag i mig under kvällen som de tre låtar som plockas från nämnda Image. ”Hollow” är en skoningslös protoindustriell, Killing Joke-tung postpunkångvält. Första extranumret ”Waste” är kanske det allra främsta provet på deras förmåga att förmedla känslan av att något illavarslande närmar sig. Och kvällens sista extranummer, tidigare nämnda ”Alone”, är med sin catchiga punchighet, fortfarande deras mest givna ”hit”.
Att se dem live blir en referenslek för den mörkare postpunkens svunna epoker. Och det finns få band som idag förvaltar arvet därifrån lika väl som Whispering Sons.
