Vad händer på de platser i musiken dit vi inte brukar rikta vår uppmärksamhet? När Laurel Halo uppträder med sitt senaste album Atlas på Inkonst ber hon oss att lyssna.
I intervjuer har Laurel Halo talat om att titta ut på en främmande stad genom bilruta en regnig natt. Känslan av att vara ”överallt och ingenstans”. Där av namnet på hennes senaste album Atlas som hon uppträder med i Malmö på lördagskvällen. Vid ett tillfälle byter strålkastarna på Inkonst färg till en gul nyans – precis den som brukar ligga över bangårdar i städer man aldrig har varit i förut strax innan solen går upp. Halo vid sin flygel på scenens vänstra sida och cellisten Leila Bordreuil vid den högra avtecknar sig som figurer ur ett skuggspel.
Vad man upplever vid sådana tillfällen, i det gulaktiga diset vid en järnvägsstation som man ser för första gången genom den immiga rutan i en taxibil, är en känsla av anonymitet. Inte ens egen, utan platsens. ”Jag hade kunnat befinna mig var som helst i världen”, tänker man. I bristen på relation till platsen uppstår ett tillstånd av tillspetsad uppmärksamhet, där alla intryck får lika stort utrymme: ett hyperfokus, en upplöst hierarki. Man lägger märke till sådant man inte brukar se. Ljuden av gnisslande tågbromsar, lukten av diesel, formen på de små stenarna runt tågspåren – allt tar lika stor plats. Man befinner sig verkligen här, ingenstans.
På Inkonst frammanar Laurel Halo ett liknande tillstånd. Hon gröper ut ett hålrum där musiken kan ta plats. Hon spelar på sin flygel, Leila Bordreuil spelar på sin cello, men musiken utspelar sig i återklangen. Laurel Halo manipulerar ljuden hon och cellisten skapar och placerar dessa manipulationer i vår uppmärksamhets centrum. Vi hör ljudens alla små texturer och klanger lika mycket. Hon nedmonterar uppmärksamhetens hierarki och försätter oss i ett likadant tillstånd som när vi befinner oss på en okänd, anonym plats.
Om albumet Atlas är sprunget ur en känsla av splittring kännetecknas kvällen på Inkonst snarare av närvaro. En närvaro som uppstår i frånvaron av bekanta element. Man hör allting. Laurel Halo påminner oss om allt som hörs, allt som vi kan lyssna på.
