Clapton is God skrevs det på väggarna i England på 1960-talet, och smeknamnet “Slowhand” kom senare – ironiskt då Eric Clapton av många anses vara en av världens snabbaste och bästa gitarrister. Och visst var det inte taget helt ur luften – Clapton var, och är, en helt fantastisk gitarrist.
I över 30 år har jag varit enormt förtjust i den nyligen bortgångna John Mayall som på 1960-talet var känd som The God Father of British Blues. Hans album John Mayall and the Bluesbreakers With Eric Clapton ansågs under många decennier vara hans bästa album. Enligt min åsikt är det för att folk hypade Clapton och ville att det skulle vara det bästa albumet för denne bluesikon. Jag tycker att det är hans sämsta album (förutom ett gäng på 1970-80-talen). Men Clapton var groteskt stor. Han slog i The Yardbirds, Cream och Derek and the Dominos innan han gick solo. Efter att ha snärjt Beatles-gitarristen George Harrisons första fru gick det mesta upp i hans karriär. Mängder av hits, mängder av utmärkelser, konserter, gästspel med mera. Men privat var det värre. Knark och missbruk. Hans son föll från balkongen och dog, han kritiserades för rasism etc.
Men han verkar ha vänt på all skit – och är nu en gammal, vis och fortfarande duktig gitarrist, med mjuk röst och lugn framtoning. Däremot är Meanwhile, som ofta enligt mig, ett tråkigt album. Jag kan inte räkna upp många bra album av Eric Clapton. Han är nog bäst live, men From the Cradle från 1994 är ett undantag. Den är klockren!
På nya albumet finns inga låtar som tar tag i en, utan mest en matta av lugna enformiga spår. Klassiska tolkningar av “Moon River”, “Sam Hall” och “Always on My Mind” gör det inte bättre. Hans tolkningar är snarare sömntabletter än annat.
“Stand and Deliver” (duett med Van Morrison) är nog den bästa låten, men den är på tolfte plats av 14 spår och då har jag redan tappat intresset.
“The Rebels” var jag först säker på att det var en cover av BB King då gitarren lät som en kopia, men icke. Det är alltså en Clapton-komposition, vilket känns ointressant då det till 100% låter som en King-låt.
Sammanfattning: Meanwhile är ett album jag aldrig kommer lyssna på igen.
[EPC Enterprises, 4 oktober]
