”When in Europe don’t miss Skurup”. För den som följer darkwavescenen har det nog aldrig tidigare legat mer sanning i Skurups lätt ansträngda, inofficiella kommunslogan.
Första upplagan av Shadowplay Festival bjuder på ett program som skulle passera för en all star-match med svenska ligan inom nämnda genre. En mycket imponerande line-up som befäster Sveriges status som goth- och darkwaveleverantör.
Andelen svarta kläder och halvobskyra band-t-shirts är högre än brukligt ikväll i det lilla järnvägssamhället i södra Skåne. Till stora delar utsocknes besökare har tagit sig till Folkets Hus och Park i Skurup för Shadowplay Festival. Många har, likt mig, åkt ersättningsbuss från Malmö. Några har rest in från andra länder.
Byggnaden i sig rätt är typisk för ett Folkets Hus på en mindre ort. Festivalen tar plats under en kväll på två närliggande scener i samma rum. Stämningen inne i lokalen kan bäst beskrivas som familjär. Ett subkulturellt community har samlats och åldersspridningen är något större än vad jag hade väntat. Och det värmer onekligen i ett ”gammalt depprockshjärta” att se nya unga tillskott i goth-outfits tränga sig före det gamla gardet som hängt med sedan 80-talet.
För scenen har onekligen haft en revival på senare år. Det produceras idag stora mängder kvalitativ mörk postpunk och darkwave i Sverige. Publiken befinner sig dock inte sällan lite längre söderut. Likväl känns det hyfsat välfyllt i den lilla lokalen redan när kvällens först akt Gallows’ Eve går på scen.
De spelar traditionell gothrock med dramatisk sång, två gitarrister och backing tracks. Allt gjort med stor hantverksmässig respekt för traditionen. Här finns mycket som vittnar om att medlemmarna i det, relativt nystartade bandet, är scenveteraner med bakgrund i namn som Kindred Spirits och Grand Rezerva.
För desto mer livekänsla står kvällens andra akt True Moon. Bandet är ett av två i, det annars rätt så elektroniskt dominerade programmet, som har analoga trummor i sättningen. Rötterna finns i det melodiösa punkbandet Vånna Inget. True Moon spelar melodiös, låtorienterad postpunk och konserten bjuder på en räcka starka låtar, däribland ”hiten” ”Sugar”. Framför allt har de en väldigt stark röst och karismatisk frontfigur i Karolina Engdahl.
Stockholmsbaserade A Projection har hunnit resa mellan subgenrerna. Förra gången jag såg dem, för fem år sedan, var de ett mycket Joy Division-influerat postpunkband med ”traditionell” rockbandsättning. Sedan dess har de återfötts som en elektroniskt orienterad akt, med väl godkända resultat på albumet In A Different Light (2022).
Kvällens spelning alternerar mellan gammalt och nytt. Synthpop möter postpunk i gränslandet mellan nämnda Joy Division och New Order. Vemod och catchiga melodier, snyggt utfört med hög närvaro och energinivå.
Lite svårare är det allt att pinpointa inspirationskällorna bakom thereminspelande Gözde Düzers soloprojekt aux animaux. Den punkigt DIY-utförda blandningen av synthwave, darkwave, EBM, skräcksoundtracks och ockult tematik känns väldigt egen och hon har tillskrivits den helt egna subgenren hauntwave.
Jag har följt aux animaux sedan första epn Black Holes (2018) och – i synnerhet under senaste året – imponerats av hur Gözde vuxit som scenpersonlighet. Kvällens spelning är inget undantag. Jag hänförs ännu en gång av hennes karisma och fascinerande estetiska uttryck. Det är en lika musikalisk som visuell upplevelse när hon fullkomligt äger scenen med sin närvaro.
På förhand var jag väldigt nyfiken på att höra hur det nya materialet med Malmös egna darkwavehjältar Abu Nein skulle ta sig live. Nyligen utgivna III – Dark Faith har fört musiken i en mer storslagen (och än mer gotisk) riktning.
Även under kvällens spelningen låter det större och mer suggestivt än tidigare. En vacker, närmast överväldigande, mörk elektronisk mässa som drivs långsamt framåt av sångerskan Erica Li Lundqvists (även kallad ”Oxies Siouxsie”) kraftfulla röst och når sin kulmen under tolv minuter långa Swans-episka finalnumret ”Wir Leben”.
Uppföljande Then Comes Silence besitter en imponerande låtkatalog hela sju album in i karriären. Spelningen på Shadowplay skulle kunna passera för ett ”greatest hits”-set med både ”Flashing Pangs of Love” och ”Warm Like Blood” avverkade tidigt i programmet.
De har precis kommit hem till Sverige igen efter en Europaturné med aux animaux. Inför årets släpp Trickery krympte sättningen till en trio. Och det nya formatet passar dem förträffligt väl.
Både sångaren/basisten Alex Svenson och gitarristen Hugo Zombie får mer utrymme att röra sig på scenen medan sparsamt men effektivt använda backing tracks adderar stämningsbyggande till deras organiskt drivna och mörka men catchigt melodistarka postpunk. Och tramporgeln som plockas fram i ”Feed The Beast” blir en kul bonus och blinkning till oss som hängt med sedan Nyctophilian (2015).
The Mobile Homes är åldermännen i sammanhanget. Den 40-årsjubilerande synthpopinstitutionen har på senare år nått fram till en ny kreativ höjdpunkt som lär ha triggats av tristessen under coronapandemin. Senaste albumet, med den talande titeln Tristesse (2023), har verkligen vuxit på mig och jag håller den nu för en av deras starkaste.
Spelningen på Shadowplay kretsar till stor del kring de nya låtarna. Det är melankoliskt, stämningsfullt och klädsamt sammanbitet. Och det märks onekligen på inriktningen att sättningen numera rymmer två f.d. Kent-medlemmar (varav Markus Mustonen även återfinns på scen).
Ingen bidrar dock med ett mer kompakt mörkt mangel än modulärsynth- och tapeloopentusiasterna Agent Side Grinder. Med starka melodier till industriella klanger och ett postpunkigt driv står de för en storslagen final på Skurups första synth- och gothfestival. En mindre arsenal av udda gamla maskiner har släpats upp på scen framför de kännetecknande neonupplysta X-symbolerna. Och allra roligast blir det när de får gå loss på alla sina maskiner under ”Mag 7”.
Agent Side Grinder summerar många av de drag som en gång drev mig till den subkultur som Shadowplay Festival representerar. Premiärupplagan av Sydsveriges nya darkwavefestival imponerar starkt och jag hoppas verkligen på en fortsättning. ”When in Europe don’t miss Skurup”.
