Det är dags att sammanfatta musikmånaden september genom arton snabbrecensioner av släpp från den senaste tiden.
Midwife – No Depression In Heaven
SLOWCORE Som ett nedskalat Slowdive, eller en något mer kommersiell Grouper, profilerar sig Madeline Johnston med sitt Midwife-projekt som en av slowcore-genrens främsta för tillfället. I den drömmiga ljudbilden finns så många sublima lager som kommer till ytan om en bara lyssnar noggrant. Med bakgrunden inom postmetal kommer ett naturligt mörker, men blinkningarna mot ambient gör att albumet känns fridfullt och nästan meditativt att lyssna till. 8/10
Moralpanik! – Tatuerade entreprenörer
HARDCORE Med lika delar moral och panik reser sig linköpingska Moralpanik! ur askan av No Idea, Identity och Wounded Knee. Med titlar som ”Selektiv upprördhet”, ”Ingen panik, alla på en gång” och ”Militärt överintresse” är debutalbumet sprängfyllt av nervprövande melodier och raljant samtidsironi kryddat med oljud, effekter och estradpoesi. Någonstans i gränslandet mellan Grisen Skriker, 22 För Många, Skamfläck och Nerverna. All in med automatkarbin och nitroglycerin mot Ivar Arpi, faktaresistenta keyboardtroll, privatiseringsivrare, stenkastande våldspsykopater, camouflagebarbarer, tatuerade entreprenörer och folk de helt enkelt bara inte klickar med. 7/10
MJ Lenderman – Manning Fireworks
INDIEROCK/AMERICANA MJ Lenderman, som också känns igen som gitarrist i Wednesday, låter som en reinkarnerad version av Jason Molina – det går inte att förneka. Att Neil Young och Stephen Malkmus är andra husgudar för indierockens nya posterboy känns också ganska självklart. Manning Fireworks är nästan lika bra som förra albumet Boat Songs, men har ett mer polerat sound, vilket gett honom en skjuts in i strålkastarljuset. Den här skivan lär synas på många årslistor i december. 8/10
Nala Sinephro – Endlessness
AMBIENT Vare sig du gillar jazz eller elektronisk ambient eller båda bör du känna till Nala Sinephro. Skivan Endlessness på legendariska Warp Records har fått en och annan kritiker att höja på ögonbrynen. Och detta med rätta; de akustiska instrumenten gifter sig sömlöst med de elektroniska i ett sprudlande jazz-jam. 9/10
Dummy – Free Energy
KRAUT LA-baserade Dummy har gjort ett av årets mest spännande album. Det vibrerar av fantasirikedom, experimentlusta och … energi. Att sätta etiketter är nästan orätt men influenser från psykedelia är märkbar, exempelvis i ”Unshaped Road” och ”Psychic Battery”, medan blinkningarna åt kraut/motorik [läs Stereolab] är än mer tydliga, framför allt i låtar som ”Soonish…”, ”Minus World”, ”Sudden Flutes”, ”Nine Clean Nails” och andra halvan av ”Blue Dada”. Dessemellan hinner de med att experimentera med helt andra idéer där de låter fantasin flöda, som i helt underbart bubblande ”Nullspace”. Bakom allt detta som i förstone känns som avslappnat och frisläppt finns ändå en distinktion och precision som imponerar. 9/10
WORLD GYM – Beau Travail
POP Trion WORLD GYM har släppt sitt debutalbum Beau Travail där de blandar goth, pop, dansband och coldwave till en melankolisk dans. Det finns mycket bra stoff i albumet men ibland går allt inte riktigt ihop. Med lite finjusteringar kan WORLD GYM komma att ha en ljus framtid med ett nytänkande sound vilket kan bli riktigt intressant. Ett exempel är ”Hearts Are Wild” där det tyngre riffet passar fantastiskt bra ihop med sången och melodin. Detta visar på deras potential! 5/10
Blixtnedslag – Gör mig trygg
ROCK Efter diverse utflykter till andra projekt som TRAIL och Aggressive Mutilator är norrköpingssonen Mikael Holm (Kalla Känslor, Urtiden, Mörkertimmen) tillbaka med enmansbandet Blixtnedslag. Borta är dock den blödande vrålrocken som alltid varit hans signum. Istället är ”Gör mig trygg” snarare en åttiotalistisk glitterpophyllning till Miley Cyrus medan ”Ur askan in i elden” är smutsig garagecountry. Två små bagateller som mest känns lite hastigt ihophafsat. Charmigt som vanligt men Mikael kan bättre. 5/10
Henning – Cowboy från rymden
SOFT ROCK Henning har släppt sitt sjätte album och därtill sitt främsta, sedan debuten 2018. Cowboy från rymden rymmer göteborgarens signatursound genom Mark Knopfler-gitarrer och lokalromantisk lyrik. Han flätar med bravur ihop charm, återhållsamhet och skärpa över dryga 40 minuter. Extra plus till titelspåret som gästas av en munspelande Ola Salo. 8/10
Nick Cave – Wild God
ROCK Även en mästare av ord som frambringar känslor kan kännas upprepande. Wild God är på många sätt ett fantastiskt album fyllt med Nick Caves numera klassiska kännetecken: djupa texter, sparsamt men oerhört dynamiskt samspel med bandet The Bad Seeds, himmelska körer och känslor som kommer över en i varje sång. Detta har dock tyvärr hörts på alla de senaste skivorna. Om och om igen. Det hade varit fint om Nick Cave återgått till att våga prova mer igen – som han gjorde på 1990-talet. Skivan är absolut inte dålig, den är bara upprepande. 6/10
Lunng Fern – An Uncommon Bloom
FOLK/KLASSISKT Upplärd av en blind gitarrist och med resor kors och tvärs genom (nästan) Europas alla länder i bagaget tar Lunng Fern oss med i en omsvepande varm akustisk dröm. Inspirerande personlig kreativitet som flödar med en viss introvert elegans. Låtar som “Sense of the Wind”, “Tender Labyrinth” och “A Wanderer’s Gaze” håller om oss och väcker oss varsamt. Det är lite udda, på något vis. Men ge det en lyssning, det har något som är lite svårgripbart men stannar med en, trots allt. 7/10
Unknown Vagabond – Memories of a Forgotten Future
SINGER-SONGWRITER/ARTROCK Unknown Vagabonds debutalbum är mysigt. Det innehåller lyrik som kan skölja förbi oss eller lyssnas noggrant. Den instrumentala delen av musiken liksom snubblar fram på ett rytmiskt behagfullt sätt. Det ger ett närmast visuellt intryck av att vara på väg. Perfekt lyssning för en lite småtrött och lagom kontemplativ pendling. Ibland kan man unna sig att helt enkelt bara ha det lite mysigt en stund. 5/10
Svartvatten – Nya friska tag
ROCKPSALMER Det halvskånska stockholmsbandet Svartvattens debutalbum är ingen skiva. Det är en mässa som startar i psalm 108 och slutar i mäktiga orgeltoner från Markuskyrkan i Björkhagen. Transcendental predikan om frälsning, förlåtelse, synd, existentiell ångest, tvivel och fruktan inför gud. Gitarrerna talar i tungor, pedalerna är katedraler och orden upprepas som mantran. Ömsom som intensiva viskningar, ömsom vridandes i plågor i den eviga skärselden av öronbedövande syndaflodsfuzz. Allt efter Frälsningsarméns gamla devis om att inte låta djävulen ha ensamrätt på bra musik. 8/10
Patricia Brennan – Breaking Stretch
JAZZ Improvisatorisk percussionist och kompositör av hög rang. Det är pur ynnest att lyssna igenom denna skiva. Patricia Brennan, uppvuxen i Mexico och marinerad i ett musikfyllt liv sedan barnsben, har fått många stora ord sagda om sig och sitt skapande, bland annat av New York Times och Downbeat Magazine. Hon har utöver sina soloprojekt även jobbat sida vid sida med bland annat Mary Halvorson på skivan Amaryllis (2022) och visst hörs Patricias unika influenser tydligt även där! Tycker du alls om jazz, lyssna på Breaking Stretch. Om du är ambivalent till jazz? Låt då Patricia Brennan vinna över dig. 8/10
Erik Lazaroff & Hökarna – Öppen ridå
ROCK Fem år efter debuten Under hökens vingar är Uråsa-bördiga Erik Lazaroff & Hökarna tillbaka som gamla spöken från förr. Rakt in i dimman med svettig sjuttiotalsrock, tuggummituggande riff, tomgångsblues och en ivrig längtan att få komma härifrån. En hybrid av November, Dundertåget och Rolling Stones kryddad med blommiga akustiska gitarrer, rökiga klaviaturer, riviga boogieriff och kall champagne. Hypnotiska ”Guds händer” doftar Crazy Horse, Black Sabbath tittar in i ”Kyss” och ”Kärlekens lag” är sprängfylld av ringande Byrds-gitarrer. En tromb med farligt gods i lasten och gott om material till en bitter roman. 8/10
23Till – …men från Peking hörs det inget
PUNK Fyrtiofyra år efter att norrköpingspunkarna 23Till växte upp ur spillrorna av Migrän gör de sitt starkaste album på länge. De gamla kompisarnas buttra driv och stolta korpfotbollsrefränger har mognat med värdighet samtidigt som de blickar tillbaka på sin egen historia. Resor till Sovjet, Ebba Grön-referenser och det reggaegungande Kalle Baah-samarbetet ”Ännu ekar ropen” om åttiotalsgigen på Lejongropen är praktiskt taget en uppföljare till demodängan ”Anarkisternas paradis”. Därtill återuppstår sidoprojektet Per Bertil Birgers i en pigg tolkning av Claes-Göran Hederströms ”Det börjar verka kärlek, banne mej” för den som bara gillar dang-dang. 8/10
Tomas Rimeika – Den klarnande april
INDIEPOP På sitt tredje album renodlar säfflespjuvern Tomas Rimeika (Frantic Sunday)de mest utskällda delarna av åttiotalet och klär det i drömmande indiepop. Hockeyfrillor, keytarer och ”Take on me”-falsetter i ett landskap av blåögd Olov Antonsson-doftande småstadspoesi. Den här gången handlar det om hopp. Om toner från en balkong, murens fall, Jasminrevolutionen, att hitta hem, vara full i valborgsnatten och välja livet vid Fyrisån. När vi går mot mörkare tider väljer Tomas att möta våren, drömma stort och sjunga om ljuset i april. Det borde vara så livet känns. 8/10
Varnagel – Opium för folket
TRALLPUNK Efter femton års tystnad dök trallpunkarna Varnagel från Ekerö upp starkare än någonsin med det genomarbetade comebackalbumet I vargars land (2022). Uppföljaren känns en aning forcerad och når inte upp till samma höjder men är ändå deras mest ideologiskt mättade. Timbro-shopokrati, skenvalfrihet, raserad socialdemokrati, avrättningen av Victor Jara och en albumtitel stulen rakt av från Karl Marx. En matrixbugg där nittiotalet går igen med Ny Sverige-Demokrati och folkmelankolisk trallpunk. Trallskruv-Pråper tittar in i ”Matrixbugg” och basisten Erik Broström spelar saxofon i ”Törst” men albumets magnum opus är titelspåret ”Opium”. 7/10
Morgan Storm & Kivas – Nästan där
VISROCK I våras drog Morgan Storm ihop en hyllningsgala till Magnus Lindberg på Medley i Malmö och på hans andra soloalbum tolkas den löpsedelssarkastiska ”I väntan på vadå?”. De egna medelåldersbohemiska texterna om gamla turnéminnen, stjärnskådning och återbesök till hemstaden Halmstad är inte lika genomarbetade men i händerna på det briljanta kompbandet Kivas är det nästan där. Feta elorglar, eldiga trumpeter och varma Raj Montana-körer där frugan Nina Storm framstår som en själfull Py Bäckman i skilsmässoduetten ”När kärleken dör”. Förutom Magnus Lindberg- covern brinner dock den svettiga powerpopstänkaren ”En annan sort” starkast. 6/10
