“Vissa tycker att det här med revy luktar lite unket, men det luktar inte unknare än hemma hos mig” hävdar Kalle Lind när han inviger premiären av revyn En bättre utsikt med Helikopterrevyn på Nöjesteatern i Malmö. Istället jämför han den med TikTok. En massa roligheter staplade på varandra i en enda stor hög.
Ernst Rolf, Karl Gerhard, Povel Ramel, Hasse Alfredson, Tage Danielsson och Peter Rangmar må visserligen vara döda sedan länge men inte genren. De lokala nyårsrevyerna runt om i landet fortsätter troget att ta tempen på samtiden och även i storstäderna har revyn fått ett rejält uppsving på sistone. Tidigare i september hade Henrik Dorsin premiär för sin senaste revy Svenska revyn – En nationell angelägenhet på Scalateatern i Stockholm och här i Malmö har revyn nästan blivit en undergroundrörelse med Linus Kuhlins indierevy Scener ur ett äkta skåp eller Sex på scen (2023) och Visklubben Rövens spexiga mellanakter på Mässingshornet.
Efter att ha grottat ner sig i den svenska revyns historia i otaliga avsnitt av den tioårsjubilerande podden Snedtänkt och ett antal biografier om högerhumor, Hasse å Tage, Karl Gerhard och Galenskaparna & After Shave fortsätter Eslövsbördige Kalle Lind att göra skäl för sin hemmasnickrade yrkestitel “diversearbetare i kulturbranschen” och lägger till epitetet “revydirektör” på listan. Manus har han dock skrivit tidigare, om än till dramaserier som Häktet (2005), humorserier som Hej rymden! (2007) och julkalendrar som Skägget i brevlådan (2008) och Klappkampen (2008). Steget till en egen revy har liksom alltid legat i luften och bara väntat, ungefär som en spaningshelikopter. Han är redan en stor del av revytraditionen och när skådespelaren Michael Segerström sitter i sätet framför mig kan jag inte låta bli att associera till hans sjuttiotalsrevyer med Tidningsteatern och deras samarbete med Hoola Bandoola Band i musikalerna Sture Starring Story (1975) och Kaninerna på Navarone (1976).
Ljuset släcks och dånet från en polishelikopter mullrar i salongen. På en balkong dyker två buffliga Malmöpoliser upp spelade av Sanna Persson Halapi (Hipp Hipp!, Anders & Måns, Mikael Wiehe) och Charlotta Björck (Källan, Charlotta x 8, Tack och förlåt) som samma dag också gör debut som en annan Malmöpolis i tredje säsongen av SVT-serien Tunna blå linjen. De synar publiken noga och drar igenom ordningsreglerna innan Kalle själv förklarar invigningen öppnad och presenterar ensemblen på ett inte helt smidigt sätt.
Josef Törnman (Labyrint, Hotell Gyllene Knorren, Lust) och Mimi Terris (Bless, Om dessa väggar kunde cykla) kommer in från fel håll, Charlotta trollas in och Sanna trillar ner i ett hål. Pianisten och dragspelaren Sigrid Abrahamsson (Proppen, Carling Sisters) har komponerat den variationsrika musiken som hon framför tillsammans med Erik Wokander på akustiska och elektriska gitarrer, Martin Bengzon (Crash Ride, Lilly Avelin, Matilda Augustine) på el- och kontrabas samt Oskar Förberg (Nanna Carling, Revyorkestern, Hyksoz) på trummor. Kalle Lind själv är kvällens ciceron. En helikopterpilot som flyger oss från skämt till skämt och utlovar en revy med bättre utsikter. Ungefär som Vellinge kommun med bättre utsikt än i exempelvis en jordhåla.
Första akten bjuder på sketcher om skrävlande föräldrar vid lekplatsen, aggressiva dragspelsvisor om folk som äter ägg på bussen och countryballader om tjugotalets cowboy som far genom stadens gator som matbud. Josef och Mimi bjuder på ett stort relationsdrama som börjar i den våta fläcken i sängkammaren, fortsätter i vänsterprassel, prostatablues och mannens sista nöje att åka till tippen innan de möts en allra sista gång i tingsrätten i en vårdnadstwist.
Bland swingersklubbar på Johanneslust och cocktailpartyn på Nydala är revyn stundtals en förlängning av Kalles Malmöpodd A du! tillsammans med Jeanette “Vante” Rosengren. Första aktens andra hälft är uteslutande vigd åt Malmö. Staden som sett Zlatan Ibrahimović och Anita Ekberg födas bara för att sedan dra härifrån. Om Gustav IV Adolfs torg, Karl X Gustavs ryttarstaty och Malmös enda sanna kung Bosse Larsson. Charlotta läser estradpoesi från Lorensborgs Fritidsgård om ballongförbudet i Citytunneln och Sannas paradroll Irene Gren kallar sig för Sveriges sista stolta rökare, bor ovanför restaurang Kina Floden på Segevång och gläds över att komma hemifrån sin man som inte tagit på sig ett par byxor sedan han blev arbetslös när Kockums la ner.
Det finns en oskriven regel att alltid, framförallt i Stockholmspressen, prata om problemen i Malmö och det här är inget undantag. Allt är inte bara en pittoresk promenad genom Caroli City. Till tonerna av tung hiphop och reggae har de stora gängen enats i en kartell för att dela upp staden mellan sig. Stränderna till fiskmåsarna, parkerna till kanadagässen och torgen till duvorna. Åtminstone innan den fruktansvärda råttkungen dyker upp för att ta över hela stan. Ridå. Under pausen hör jag folk upprört diskutera de animaliska skurkgängens fruktansvärda attacker mot hederligt folk.
Kalle berättar att revyn enligt tradition ska vara lika samhällskommenterande som lättsam. Tjofadderittan, lösmustasch och dratta-på-ändan men också elegant, pikant och ekivok. Något för hela familjen. Som Sannas lika pryda som snuskiga soc-tant, Josefs gosedjursfobiska baby, de dyngraka föräldrarna på bröllopet, Josefs passionerade bostadsrättsordförande och Sannas närgånget sensuella Sanne Salomonsen-parodi i stark kontrast till Kalles lite torrare personlighet. Eller när Kalle får för sig att såga av Charlottas högerben innan det avbryts i en diskussion om hans egen privilegierade position i samhället.
För traditionellt är det, trots revyns gemensamma drag med TikTok. När Kalle läser dagens rubriker och får se att Anna Kinberg Batra fått sparken som landshövding i Stockholm väntar jag nästan på ett expertutlåtande av Valfrid Lindeman. Kalles intervjuer med pipmästaren Molkom Grums och det ärkeproggiga flumkollektivet Moder Skägg är inte långt från Galenskaparna & After Shaves tramsebyxigaste stunder. När en kanonförkyld Mimi har plats 127 i den evighetslånga sjukvårdskön är det med en värdighet inte långt från Lissi Alandhs, Birgitta Anderssons och Monica Zetterlunds nummer med Svenska Ord. Likaså när de vågar lämna humorn för en stund i en gåshudsframkallande socialrealistisk pianoballad om hopplösheten i fattigdagarna innan barnbidraget kommer.
Helikopterrevyn varvar högt och lågt. Minspel, peruker, dialekter, flams och trams såväl som finurliga ordlekar och eftertanke. Samhällskommentarerna kan ibland kännas mer trygga än revolutionerande. När de landar i det livsfilosofiska avslutningsnumret doftar det än en gång Hasse å Tage. Kort och gott en lite småtrevlig kväll. Klart mycket bättre än att tillbringa kvällen i ett turkiskt fängelse.
