Florence Sinclairs referenser gör sig ständigt påminda i hens musik. Det dödar något av den mystik som hen verkar vilja frammana. Konserten på Copenhagen Distillery går i samma oinspirerande tecken.
Florence Sinclair verkar i en tydlig, i huvudsak brittisk, musiktradition. Bland hens föregångare finns Tricky och Dean Blunt. Deras samplingsbaserade musik beskriver en känsla av alienation och utforskar de mänskliga begärens tillstånd i den digitala tidsåldern. Det omgärdat av ett moln av haschrök och mystiskt – man är aldrig riktigt säker på vad det är de pratar om.
”Vad är det egentligen han håller på med?” är en återkommande fråga när man lyssnar på Dean Blunt. Vad handlar den här musiken om, på hur stort allvar ska man ta den? Det behöver man aldrig fråga sig hos Florence Sinclair. Hen skriver ut det som hade tjänat på att förbli dolt mellan raderna. Texterna lämnar få utrymmen för egna tolkningar. Hens musikaliska referenser skiner ständigt igenom. Bristen på tvetydighet får ibland musiken att kännas platt. Mystiken är här bara skenbar: här finns inget okänt som lurar.
Konserten på Copenhagen Distillery innehåller flera övertydliga symboler. Ett övergivet – hemsökt – DJ-bord som Sinclair inte rör mer än när hen sätter igång sitt backing track i början av konserten. Avsaknaden av belysning, där Sinclair rör sig i mörkret, viftar schamanlikt med armarna som att hen åkallade vålnader – precis som Tricky rör sig på scenen. Under konserten ropar hen gång på gång mellan låtarna ”Memories of the future”. Det är svårt att inte tänka på den brittiske filosofen och musikskribenten Mark Fisher – som tog avstamp i Tricky när han skrev om sina teorier om en förlorad framtid i det senkapitalistiska samhället. Man får känslan av att Florence Sinclair tror sig ha någon slags redovisningsplikt.
Ett problem med övertydligheten i Florence Sinclairs musik är att den – även om den ofta är vacker – känns oinspirerad. Det samma kan sägas om konserten på Copenhagen Distillery. Artisten står där, sjunger sina låtar men mer än så sker inte. Det uppstår ingen förtätad stämning i rummet, trots mörket och musikens murkiga karaktär känns det hela helt omystiskt. Det gömmer sig inga vålnader i skuggorna, bara ett gäng referenser och stilmässiga förebilder som Sinclair visar upp helt ogenerat.
