Det är problem med listan. Igen. Det blir det alltid, av någon anledning, när någon annan är med och jag ska försöka skryta med något av musikskribentens (få) ej utdöda privilegier. “Mein editor hat ein e-mail geschriebt”, försöker jag med min gymnasietyska. Vakten rör inte en min.
“Guest list”, säger jag uppgivet.
“List?”, svarar han, fortfarande med samma stenansikte och jag slås som en blixt av att det här kanske är en essens av svenskheten – den där vaga idén som så ofta försöker riktas som ett slagträ för att bevisa den otillräckliga dedikationen hos traumatiserade krigsoffer och sönderslagna flerbarnsfamiljer i utsatta områden runt om i landet. Att stå i ett annat land och skamsen försöka göra sig förstådd kring någonting man trodde att man blivit lovad och som man nu inser att man kanske missförstått.
Jag försöker att fokusera på Daniel Norgren istället, även om jag märker att jag egentligen inte kan komma på något mer att säga än det jag sa när jag såg honom förra gången, för fem år sedan. Norgren förändras inte. Han tränar din sons innebandylag. Han gjorde om kaklet i ditt badrum – det blev inte så dyrt. Han hjälpte din brorsa när han kört ner i diket med husbilen. Han och din farfar gick i skolan ihop en gång. Du har sett det på ett kort du hittade i en låda när du var där senast. Ingen människa tycks utstråla lika mycket Gleichzeitigkeit – förmågan att vara både här och inte här, gammal och inte gammal, ursvensk och exilpatriot i Mississippideltat.
På ett sätt kan kanske hans bluesrock ses som bara ännu ett led i den långa svenska drömmen om USA. “Everything You Know Melts Away Like Snow” och “I Waited For You” förvandlas ikväll från sina balladformat till små svagt blinkande gospeltåg genom natten, komplett med Youngsk stämsång. “Why May I Not Go Out And Climb the Tree” å sin sida låter som om någon tagit Dolly Parton under armen på älgjakt. Makalöst bra, såklart, även om det stundtals närmar sig jammandet hos liveakterna i På Spåret.
Men ska jag vara ärlig så tänker jag inte så mycket på det utan står större delen av konserten och missköter mitt jobb genom att tänka på hemma, på vad den där vaga svenska tystnaden egentligen betyder. På varför jag så ofta tänker på Tvärvägen och har tänkt på Tvärvägen varje dag i tio års tid utan att kunna skriva någonting om det för att det närmar sig det obegripliga. Kanske är det för att hon bestämt sig för att flytta hem nu efter ett år i Tyskland och att vi tillbringar hennes sista dagar här med att prata om vad ett hem betyder för oss.
Förmodligen hade Mattias Alkberg (som vanligt) rätt – jag är alltid här vars jag än är, oavsett om jag försöker övertyga vakten på min gymnasietyska eller mår illa på U-bahn ovanför Kottbusser Tor. Daniel Norgren gör inga intervjuer, det är presskontakten mycket tydlig med, men jag vill ändå någonstans tro att han skulle hålla med.
