En konsertbesökare är en konsument. När The Magnetic Fields spelar igenom hela 69 Love Songs vet publiken exakt vad de ska få. Jubileumskonserten på Bremen Teater i Köpenhamn leder till självrannsakan.
”Spelade han The River på lördagen?! Vi var så besvikna över att vi inte fick höra den…”
Här om veckan var jag med om ett samtal mellan ett gäng bekanta som hade varit och sett Bruce Springsteen på Wembley i somras. Några av dem hade gått på den första av de två konserterna, resten på den andra. De som hade gått på torsdagen var besvikna eftersom de tyckte att låtlistan på lördagen hade varit bättre. De hade längtat efter att få höra ”The River”. Väntat spänt, känt hur hoppet långsamt lämnat dem allt efter att kvällen fortskred och till slut tvingats förlika sig med att det inte skulle bli något. De fick inte se Bruce Springsteen uppträda live med deras favoritlåt den här kvällen.
Något sådant kan inte hända på jubileumsturnén av The Magnetic Fields 25-årsfirande trippel-album 69 Love Songs. Åtminstone inte om man har biljetter till båda de kvällar som turnéns stopp är uppdelade på. Inte ens då förresten – de spelar alla albumets låtar i tur och ordning. Är det en särskild låt man extra gärna vill höra kan man alltså helt enkelt planera sitt konsertbesök utifrån låtens placering på albumet. Med andra ord: Man vet vad man ska förvänta sig.
Att vänta, eller hoppas, på att få höra en särskild låt på en konsert kan vara en distraherande upplevelse. Man är mer medveten om vad man vill ha än om vad man får. Det kan vara en obehaglig upplevelse. En konsert är en konsumtionsvara – ett faktum som lätt känns smutsigt när man påminns om det. Man har betalat pengar för att få se på en annan människa i kött och blod, och står nu dessutom och väntar otåligt på att få valuta för pengarna.
Den typen av avromantiserande insikter om kärleken – eller popmusikens porträtt av den – utgör stommen i den humor som kännetecknar 69 Love Songs. Stephin Merritt riktar på albumet våra blickar mot de låga drifter som vi helst inte låtsas om när vi säger att vi älskar någon. Habegär, kontrollbehov, svartsjuka – sådana saker. Genom sina pastischer på kärlekslåtar utforskar han hur lågheten i kärleken avslöjar sig i popmusikens sätt att sjunga om den. Cynismen är svår att ta miste på. Samtidigt skildrar albumet kärleksrelationer på ett sällsynt drabbande, genuint sätt. Det är i den dualiteten som albumets storhet ligger. Kanske består Merritts projekt i att tala om att kärleken kvarstår som ett faktum i allt det fula, otäcka som omgärdar den.
I en liknande anda spenderar jag de två kvällarna på Bremen Teater i Köpenhamn. Jag har sällan varit så närvarande på en konsert. Tillbakalutad, trygg i vissheten om vad jag kommer att få uppleva, uppnår jag ett tillstånd av harmoni. Diskrepansen mellan mina begär och det jag upplever är minimal. Samtidigt blir jag – genom vissheten om vad jag kommer att uppleva – medveten om den konsumentlikande roll som varje konsertbesökare har. Väl medvetandegjord blir den insikten i sin tur också oskadliggjord.
Jag sitter och ler för mig själv, hummar med, gapar storögt, klappar ivrigt. Stephin Merritt och hans band har blivit äldre och färre. De ”levererar”, som man säger: Spelar låtarna en efter varandra, metodiskt och allt som oftast trogna albumversionerna. Mer än så tänker jag inte säga – det vore som att recensera ett förhållande.
