Jag har fortfarande inte lyssnat på Wild God.
2019, För fem år sedan släppte Nick Cave & The Bad Seeds Ghosteen och jag försöker att skapa en sorts formation på mitt golv som ska representera de fem åren, vilken jag sedan cirkulerar i hopp om att förstå vad som hänt.
Då flyttade jag till Malmö första gången och fick inget jobb på flera månader och kände knappt någon i Malmö så i stället cyklade jag ut till Ribersborgsstranden och lyssnade på Ghosteen eller låg hemma på min säng ett par gator från St Knut och lyssnade på Ghosteen. Det kom en pandemi och jag insåg att jag märkte av den väldigt lite eftersom ingenting i mitt liv förändrats utan jag cyklade fortfarande ut till Ribersborgsstranden och lyssnade på Ghosteen¸ och det blev vår och det blåste och blåste.
Nästa sommar flyttade jag till Stockholm och lyssnade på alla skivor Cave någonsin släppt med The Bad Seeds och sedan köpte jag allt jag hittade av Philip Larkin och Frederick Seidel eftersom Cave sagt att det var hans favoritförfattare och sedan skaffade jag en Nick Cave & The Bad Seeds-tatuering och jag blev tre år äldre.
Jag såg dem på Way Out West och vi höll hand en kort sekund och den bilden fanns till och med på Way Out Wests Instagram ett tag så jag visste att det var sant. Efteråt låg jag bredvid min fästmö i gräset och försökte prata om det som hänt och vad jag kände och hon log och strök mig över pannan och sa att jag nu visste hur det kändes att vara en trettonårig flicka. Och två år till gick och jag flyttade tillbaka till Malmö igen och Cave släppte en ny skiva som jag fortfarande inte lyssnat på.
Jag cyklar ut till universitetet för att lära mig matte och fysik men jag förklarar för mig själv att det inte är att ge upp eller släppa taget utan för att jag är äldre och har ett annat perspektiv på saker och ting och kan se på ämnen såsom matte och fysik med en annan mycket mognare blick och det gör mig lite lugnare över att det inte blev någonting med Teaterhögskolan. Jag testar att sitta på olika ställen i Malmö där jag satt för fem år sedan och tänker på hur jag hade tänkt att det skulle se ut när jag flyttade tillbaka. Och jag går hem till mitt rum vid Möllevången utan att lyssna på Wild God och försöker att rita upp de olika modeller jag lärt mig på universitetet för att beskriva fysikens processer utan att förstå mer vad det är som har hänt.
Jag har fortfarande inte lyssnat på Wild God.
Kanske har det att göra med för tre år sedan när Cave sjöng:
“A protester kneels on the neck of a statue
The statue says, ”I can’t breathe”
The protester says, ”Now you know how it feels”
And he kicks it into the sea”
och det inte var bra, faktum är att det var riktigt dåligt, men mer än dåligt så var det någonting annat, någonting som jag till sist förstod var litet. Som om Cave som jag alltid känt kastade en skugga över allting som skedde och som kanske alltid skulle finnas nu plötsligt satt på sin hemsida och bemötte alla former av kritik från lyssnare och världen runtomkring honom med samma indignerade ton, samma röst som plötsligt kändes så liten, så otvivelaktigt i tiden.
Det blir kväll och jag är för trött av att sitta på olika ställen i Malmö och fundera på varför det inte känns som jag trodde att det skulle kännas för att orka cykla ut till Ribersborgsstranden så jag stannar på mitt rum utan att lyssna på Wild God. Jag blir äldre dag för dag och förstår inte vad det är som sker eller varför saker plötsligt känns som de gör och de metoder jag lär mig på kurserna hjälper inte med att förklara.
Min fästmö säger att världen redan verkar ha hänt överallt och att vi på något sätt bara försöker att återskapa hur det var när den hände och jag argumenterar mot henne för jag har lärt mig att det är viktigt att ha olika åsikter i en relation men vet någonstans att hon har en poäng.
Jag formulerar hypotesen att Cave förut tycktes vara evig och att han agerade till synes frikopplat från den vansinniga hastigheten som driver världen framåt eller kanske snarare att han ägde förmågan att likt ett svart hål få verkligheten att bete sig annorlunda. För vilket syfte fyller en bild av verkligheten om den ändå bara säger samma sak som verkligheten? Men Cave skriver indignerat vidare på sin blogg och jag sitter på olika ställen i Malmö utan att känna det som jag trodde att jag skulle känna vilket var en känsla av att världen plötsligt stod vidöppen igen men nu har fem år passerat och Cave är någon annan och jag är någon annan och Malmö är något annat även om jag fortfarande kan gå tillbaka till samma ställen och beställa samma öl.
På natten drömmer jag att det är helt tyst.
Jag läser om Frederick Seidel och inser att världen passerar genom Seidel och kommer ut på andra sidan, förändrad, som om Seidel som nu snart nog ska dö besitter någon sorts enorm kraft som fick verkligheten att vrida sig runt honom och jag inser att jag och Cave och Malmö kommer fortsätta att snurra allt snabbare men att Seidels massa är för tung, att han inte går att rubba.
Jag ringer min fästmö och säger att jag inte håller med henne men att jag faktiskt kommit fram till varför nu och inte bara säger emot för att det är bra för vår relation för även om så mycket bara fortsätter att försöka återskapa sig själv så finns det också sådant vars svarta kärna är för tungt för att kunna rubbas. Hon säger att mottagningen är dålig och att hon har svårt att höra mig. Jag säger att det är okej för jag ska förklara sen och jag ska skriva en metod för det baserat på allt jag lärt mig i fysiken. Den ska hjälpa mig att förklara.
