Det går ett sus av förväntan genom lokalen när Dan Berglund kliver på scenen på Babel i Malmö. Spänningarna är så täta att det nästan går att ta på luften. Andäktigt. Att den göteborgska visprogglegenden är tillbaka efter tretton års tystnad är stort och Berglund själv brinner som ett bruddiadem.
Det har gått femtio år sedan Dan Berglund debuterade som samhällskommenterande vissångare starkt förknippad med KPML(r). Första konserten förevigades på livesamlingen Stöd de strejkande hamnarbetarna (1974) och året därefter det egna debutalbumet En järnarbetares visor (1975). Efter tredje albumet Den stora maskeraden (1979) tröttnade han på musiken, sålde gitarren och bröt med partiet.
Det skulle dröja många år innan han ens tog tag i en gitarr och sedan dess har produktionstakten varit oerhört sporadisk, ibland så sällan som med två decenniers uppehåll. Vildmarken (1987), Såna som vi… (2007) och Allt är idioternas fel (2011). De syrliga samhällskommentarerna är alltjämt kvar men håller en helt annan ton där de agitatoriska plakattexterna ersatts av ett mer personligt förankrat berättande. Det personliga är också politiskt men varje låt behöver inte landa i en uppmaning att studera Marx och Lenin och förena sig. I maj släppte Dan sitt sjunde album Liv och dikt som nog får sägas vara hans mest personliga. Den inre världens växelspel med den yttre. Liv och dikt.
Till Harald Svenssons (EGBA, Resa, Peps Blodsband) avvaktande piano och Viktor Turegårds (Franska Trion, Indiefolktrion, Diablo Swing Orchestra) smygande kontrabas börjar kvällen med den nakna uppväxtskildringen ”Jaget och världen”. Dan som alltid förknippats med hemstaden Göteborg berättar hur han föddes i Helsingfors och fick sedan växa upp med att bli kallad ”finnjävel” där vinden blåste svensk, fientlig och folkhemsk. Det självbiografiska fortsätter i ”Resan till jobbet” där sjuttiotalets spänningar, arbetskamraterna på järnlagret och artonåringens funderingar möts av Bellman, Majakovskij och Dan Andersson medan resten av bandet ansluter.
Henrik Cederblom (Den Fule, Daniel Lemma, Freddie Wadling) på akustiskt gitarrplock, elgitarrer, banjo och mandolin. Erik Bodin (Little Dragon, José Gonzales, Titta En Pyramid) på trummor, ofta med klubbor och vispar. Viktor Turegård på melodiska kontrabasgångar och dova stråkar. Harald Svensson på fagra pianoarpeggion, brusande elorglar, livfullt dragspel och diverse klaviaturer. Någon enstaka gång plockar även Dan upp en nylonsträngad gitarr och tillsammans klär de Dans betraktelser i svävande tidlöshet. Dan lever sig in i berättelserna med en sådan tyngd att vartenda ord känns på allvar.
Med det sagt går det ju fortfarande inte att ha Dan Berglund i möblerade rum. I samma stund som den högtidligt borduna ”Exodus” nästan blir en humanistisk tramporgelpsalm psalm kläcker han ur sig ett ”Är inte religionen en enda stor konspirationsteori?”. För att i nästa stund riva av den svettiga banjobluesen ”Under attack” för att syrligt ge sig på Sverigevänner och deras syn på hiphop, menskonst, veganer, hästsvansprydda poliser, batikhäxfeminister och allsköns vänsterpack. För det är inte bara andäktigt och värdigt. Reseskildringen ”Frasse Swahn i Albanien” är en östeuropeisk cirkusvals och den giftiga samtidsanalysen ”Jätten Glufs-Glufs” blir en eldig finsk tango.
Just de finska rötterna är extra framträdande ikväll. Visst berättar han om bonden på Orust som aldrig sett havet och alkoholisten på Majorna som inte varit på andra sidan Stigbergstorget på över trettio år. Visst sjunger han om de hålögda människorna i spårvagnen vid Masthuggstorget, kvinnan som håller på att dränka sig i Rosenlundskanalen, Pustervikskällaren och Hisingens hamnar, fabriker och berg. Men också om flyktingbåten Wellamo som fraktade hit hans föräldrar från Helsingfors och i ”Kriget” berättar han om hur farfar dog och pappa slogs i Vinterkriget. Något som fick den unge Dan att tidigt lära sig ord som annars är rätt ovanligt i den åldern. Granater. Skyttegravar. Kallbrand. Något som kanske inte är så avlägset ändå i ett Sverige som nyligen gått med i Nato.
Visst berättar Dan frispråkigt om sin historia men han aktar sig noga för att bli nostalgisk. Främst handlar det om att kunna förstå vår samtid. Både omvärlden och sig själv. Låtlistan kretsar kring senaste albumet Liv och dikt men bland mobilbilder och YouTube-rundturer blir det också några tillbakablickar från förra seklet. Den kärvt fryntlige ”Våren i Backadalen” från debutalbumet klingar nästan grekiskt och den högstämda ”Ballad vid minnet av en kamrat” ger mig gåshud. När ordinarie set avslutas med ”Nattvandrare” kan folk helt enkelt inte få nog.
Med stående ovationer ropar folk efter det ena låtönskemålet efter det andra. ”Mina herrar som räknar profiter!”. ”Ballad om en svensk polis!”. ”De mördades fria republik!”. ”Nej!” svarar Dan vänligt men bestämt, ”Det blir nånting nyare”. Kanske har det aldrig gått att ha Dan i möblerade rum men efter mer än fyrtio år tillsammans med sin älskade gifte han sig nu i början av september. Här och nu fortsätter smekmånaden med den uppriktiga kärleksballaden ”Du ska jämt va lika ung”. Men när alla ler och jublar kan han inte låta bli att vara syrlig. Med en rökig hotellbarspianofeeling får den löpsedelssarkastiska ”Alla ler” avsluta kvällen med en finurlighet som vore den Hasse å Tages.
Jag bugar och bockar. Andäktighet och värdighet är honnörsord, liksom syrliga samhällskommentarer, djupsinnig filosofi och drastiska burlesker. Oavsett om det rör sig om agitatorisk revolutionspoesi från sjuttiotalets järnfabriker eller personliga funderingar över sakernas tillstånd idag är det ett och samma. Tidlöst. När jag vandrar vidare ut i natten är det med den storslagna melodin till ”Vid minnet av en kamrat” ringandes i skallen. Där lär den ringa ytterligare ett halvsekel.
