Aunty Rayzor och Phelimuncasi slog ner som ett bombnedslag i Köpenhamn i helgen. De afrikanska artisterna hade sålt ut Alice och fick publiken att dansa hejdlöst. HYMN var på plats och bevittnade en ren musikalisk energi som knappast finns på våra breddgrader längre.
Det har varit ett faktum i flera år redan. Den musikaliska stagnation i västvärlden har inneburit inte bara en avsaknad på nya musikstilar och innovationer men även ett minskat intresse för livemusik. Men fredagen den 13:e blev ingen olycksdags för Alice – konsertstället som ny äntligen återfinns i sina lokaler mitt på Nørrebro. Istället blev det en fest vi sent ska glömma.
Men först en tillbakablick.
Efter den fortfarande relativt begränsade fascinationen för j-pop och anime för ett par årtionden blev sedan Sydkorea en av världens största producenter av popmusik. Även om få kanske vill minnas det ögonblick ”Gangnam Style” blev världens mest streamade låt för drygt 10 år sedan säger det ändå något om slutet på amerikansk och europeisk dominans som ett faktum.
De senaste åren har afrobeat blivit ett så pass normaliserat inslag i vår lyssning att det inte ens kan kallas en genre längre. Och fy den som ens vågar använda ett begrepp som världsmusik år 2024. Allt fler festivaler i Europa har diversifierat sina program, inte minst Roskildefestivalen – idag är det ofta latinamerikanska namn bland dem som står längst upp på affischerna. För det är i det globala syd som allting händer inom dagens kokande musikklimat. Det märks till och med i dansmusiken, där elektronisk musik har genomsyrats av perreo och reggaeton de senaste åren.
En av de mest framsynta festivalerna i Europa, Le Guess Who?, har sedan länge haft ett finger på pulsen och redan förra året spelade sydafrikanska gruppen Phelimuncasi där (hela framträdandet kan ses här). De var en av de akter som spelade i fredags när Nyege Nyege i liten skala intog Alice. För den insatte är Nyege Nyege känt som den afrikanska kontinentens mest banbrytande festival och kanske den första aktören som bevisat att det som händer i Afrika är tillräckligt spännande för att även locka vita besökare till Kampala i Uganda.
Festivalen har funnits i tio år och kollektivet har sedan längre drivit skivbolaget Nyege Nyege Tapes, som bland annat har gett ut musik av Phelimuncasi. För några år sedan grundade de dessutom Hakuna Kulala och började sprida musiken digitalt allt mer. En av artisterna på Hakuna Kulala är MC Yallah från Kenya/Uganda och för oss i Sverige blev det ett wakeup-call när hon svepte in som en tornado över PLX-festivalen för tre år sedan.
Förra året släppte skivbolaget en annan rappares debutalbum och det var nigerianska Aunty Rayzor. Viral Wreckage var kulmen på en lång utveckling för Bisola Olungbenga, som började göra musik som 9-åring och tog sitt artistnamn när hon battlade med andra lokala artister i Lagos, där hon växte upp. Där slog hon igenom 2021 med en låt som handlade om Corona-viruset och som än idag är en del av repertoaren.
Men idag är det inte nigerianska artister hon konkurrerar med utan albumet har slungat henne ut i värden och förra året spelade hon på Roskildefestivalen, samtidigt som landsmannen Burna Boy var bland festivalens headliners. I år har hon spelat på festivaler som Rewire, Dekmantel och nu senast Alter i Aarhus. Jag såg hennes gig på Dekmantel tidigare i somras och trots att klockan inte ens var fem på eftermiddagen lyckades hon vända upp och ned på scenen The Nest. Det var ett elektrifierande framträdande som fick 500 personer att dansa och mot slutet lydde de hennes minsta kommando.
På Alice hände samma sak, men där var hon kvällens höjdpunkt. Hon inledde med ett par nyare låtar som var på engelska innan hitsen från Viral Wreckage dök upp. Där rappar hon mestadels på sitt eget språk yoruba, men låtarna har influenser från hela världen – från brasiliansk baile funk till franska producenten Debmaster (som jobbat mycket med MC Yallah). Det blir ett kort men intensivt set. En av låtarna spelar hon dessutom en gång till, men ändrar texten som nu plötsligt lyder ”if they don’t like me, they can suck a dick” och får hela publiken i att sjunga med.
”Are you ready to get crazy with me?” frågar hon redan I början av konserten och interaktionen med publiken är allt med en artist som Aunty Rayzor. Genom dans och sång får hon oss att bli en del av showen, att släppa alla tråkiga hämningar vi har här i Norden och svettas tillsammans oavsett bakgrund. Till sin hjälp har hon Pö bakom DJ-båset, och när konserten är slut fortsätter hon som DJ resten av natten. Men Pö är faktiskt själv en artist av hög kaliber.
Det fick alla som var på Roskildefestivalen i år bevittna, där hon spelade på den lilla Platform-scenen. Pö Béda kommer från Frankrike/Ghana och delar sin tid mellan Frankrike och Uganda – där hon är del av Nyege Nyege-kollektivet. Hennes performance på Roskilde var i min mening det bästa på hela festivalen, där hon både lyckades trollbinda publiken med sin mystiska scenpersona men dessutom skapa ett vilt dansgolv som avbröts abrupt av en stormvarning med risk för blixtnedslag. Pö har varit en del av plattformen Shape+ det senaste året och de har gjort en intervju med henne som återfinns här.
Pö släppte också ett album på Hakuna Malala förra året, nämligen det experimentella Cociage. Där blandar hon elektroniska beats, noise, folkmelodier och ambient till en genrelös mix som inte låter som någonting annat än möjligtvis framtiden. Under konserten på Roskilde smetade hon in sin kropp med svart färg och dansade både på bordet och ute i publiken. På Alice får vi se en annan sida av henne, som curator och en eklektisk DJ som ger oss en försmak av vad festivalen Nyege Nyege kan vara.
Det är det närmaste en upplevelse av musik som ren energi jag har kommit på väldigt länge. Inte minst med Phelimuncasi på scen. De är en trio som kommer från Durban i Sydafrika och har funnits lika länge som Nyege Nyege men kämpat på sin egen hemmafront fram tills att de möttes 2022 för albumet Ama Gogela. De två tvillingarna plus en kusin har växt upp parallell med den Sydafrikanska genren gqom, Den kan beskrivas som en oregelbunden house-rytm och det sätt på vilket namnet uttalas på zulu låter som en bastrumma.
Phelimuncasi har tagit den här musiken till hela världen, bland annat genom att samarbeta med producenter från andra kontinenter men även genom att lägga till låttexter till en genre som från början saknade det inslaget. Det har alltid varit en politisk genre, men snarare genom sina rytmer än texterna. Vi är såklart många i publiken på Alice som inte har någon aning om vad de sjunger, men det är tydligt att det är musik som får de att känna väldigt starka känslor på scenen och det förmedlas omedelbart till publiken.
Till skillnad från amerikanska eller europeiska artister använder Phelimuncasi inte ilska eller desperation som vapen – deras vapen är glädje i och genom dans. De kommer in på scenen med ansiktena förtäckta, men efter att ha dansat sig igenom halva setet blir de tvungna att ta av ett klädlager. När de spelar sin senaste singel ”Dubula” berättar de att ”when we say Dubula we mean shoot them motherfuckers!” och plötsligt förstår man allvaret. Men det hindrar inte de som står längst fram att hoppa upp och ner och skrika du-bu-la.
Budskapet kommer egentligen från en gammal anti-apartheid-sång som heter ”Dubul’ ibhunu” – vilket betyder ”skjut boern”. Phelimuncasi har på TikTok försvarat sången (som även använts av det politiska partiet ANC) som viktig för yttrandefriheten. Man påminns också om att det är en problematik som återfinns i många delar av världen, där ursprungsbefolkningar har utsatts av förtryck i hundratals år, men inte ens tillåts uttrycka sitt missnöje eller göra motstånd.
Istället har västvärlden försökt tämja det globala syd och deras nya kulturella dominans – genom att omförpacka och kommersialisera den i en slags ”Wakanda Forever”-skimrande illusion av alliansvilja. Men det vi såg på scen på Alice går fan inte att tämja.
