En festival med något för alla åldrar och akter som Dungen, Oddjob och Britta Persson. Det var så Adelsöfestivalen presenterade sig när dess andra upplaga gick av stapeln den 7 september. HYMNs Jonatan Martinsson var där.
Det är lite oväntat en av sommarens varmaste dagar trots att vi snart är en vecka in i september. När vi kör på bilfärjan till Adelsö visa termometern på 26 grader. Perfekt festivalväder med andra ord, åtminstone om festivalen ligger på en ö och det finns badmöjligheter. Väl framme möts vi vi ett litet och mysig festivalområde på en äng och i en glänta. Känsla är familjär och hemmasnickrad med halmbalar där barnen kan leka och bänkar av lastpallar. Det är andra året festivalen anordnas på ön i Mälaren, en dryg timmes bilfärd från Stockholms innerstad.
Först ut för dagen är Britta Persson. Med en lång karriär som indiepopartist har hon på sin senaste två skivor gjort utmärkt barnmusik som passar alla åldrar och det är från dem hon plockar låtar till den här konserten. Det är gott om barn framför scenen och när Britta pratar mellan låtarna är det dem hon vänder sig till, på ett jättefint sätt kan tilläggas. Att musiken och texterna dessutom är i högst klass gör det till en perfekt öppning på festivalen. Det fantastiska med musik är ju att både jag och min treåring som är med kan uppskatta samma grejer – men på lite olika sätt.
När Britta Persson avslutat sin konsert med finstämda ”Det finaste jag har” är det snart dags för Oddjob, Sveriges kanske bäst jazzband. De ska spela sin barnskiva Jazzoo och eftersom det även finns animerade kortfilmer till låtarna sker spelningen inomhus i vad som känns som en gammal jaktstuga. När filmen börjar projiceras på väggen och Oddjob spelar följsamt till krokodilers och ankors äventyr är det snart bastuvarmt i lokalen, men det gör inte så mycket när musiken som fyller rummet är så fantastiskt bra. Jag njuter av Lars Skoglund trummor och Per Johansson sax-toner medan mitt barn är helt inne i hur det ska gå för masken på skärmen.
Båda två går från konserten helt nöjda och genomsvettiga. Tur då att det finns en badvik bara 250 meter från festivalområdet där vi kan svalka oss i Mälarens vatten. På avstånd hörs hur bandet Duva kliver på scenen och skickar ut sin välavvägd popmusik färgad av progg och folk. Efter badet hinner vi tillbaka för att se deras avslutande låtar och även om de saknar erfarenheten som många av dagens akter har känns det som ett band med stor potential.
Efter att ha lämnat sonen hos barnvakter är vi tillbaka på festivalområdet lagom för att se Marcus Price inta den lilla scenen tillsammans med Isak Hedtjärn från Svenska folkjazzkvartetten. Den forna Fattaru-medlemmen har på sin senaste skiva Beats på svenska försökt gör det Jan Johansson gav sig på för sextio år sedan, klä den svenska folkmusiken i en annan skrud. Med innovativa beats och ljud bjuds vi i publiken på en stämningsfull timme ackompanjerad av Isak Hedtjärns klarinett.
När dagen börjar gå över till kväll är det dags för festivalen huvudakt, Dungen. Kvartetten som i tjugo års tid gjort sig ett namn både i Sverige och internationellt passar perfekt på en festivalscen omringad av träd i sensommarkvällen.
Till en början känns bandet då och då lite ringrostiga. Det märks att de varken har en skiva eller en turné i ryggen. Men när skymningen sänker sig och bandet kastar sig in i ett Led Zeppelin-doftande jam känns Dungen som en passade final på en festival jag hoppas återkommer många år framöver. Med låtar som ”Festival”, ”Panda”, instrumentala ”Blandband” – och en Gustav Ejstes som går loss med tamburinen så ofta han kan – bjuder de på en krängande och energifylld timme.
När vi kör på färjan igen bäddar mörkret in oss men värmen från dagen ligger fortfarande kvar i luften. En av medlemmarna i Duva som också är på hemväg passar på att plocka upp sin saxofon och stämmer upp i en trevande melodi som ackompanjerar överfarten. När tonerna försvinner in i natten känns festivalupplevelsen med ens komplett.
