Varmt och nära. Folk och country. Jake Xerxes Fussell har en särskild förmåga att ta sig rakt in under huden, med en sammetslen och samtidigt oförställd, på något sätt vardagligt välkänd röst. Som en vän man saknat, och man känner hur spänningar man inte tänkt på släpper när man återförenas – i det att man kramar om varandra och faller in i samma takt på promenaden till puben.
Musiken är lika avskalad, nära och varm som sången. Välkomponerat och välavvägt utfört, inte en onödig ton. Samtidigt behålls den äkta verklighetsnära känslan, det blir aldrig för välstädat eller perfekt. Akustisk gitarr, inslag av bas, trummor, stråk, trä- och bleckblås.
Närmast minimalistiskt? De sparsamma tonerna lämnar ibland till sinnet att fylla i melodin – är det därför lyssnandet ger en så vilsam känsla? Ändå låter det just så fylligt och ombonande, man omsluts helt i en värld där allt redan är bra igen. Alltså till motsats från en tröstande känsla som säger; det kommer att bli bra.
I lyssnandet till When I’m Called finns känslan att det som behövde tröstas redan är förbi. Det är redan bra igen, fast vi knappt hunnit märka det själva. Jake är där och påminner oss.
Musiken har en viss melankolisk underton, ett öppet erkännande av sorg och smärta. Lika framträdande är den kärleksfulla värmen och den trygga handen som sträckts ut, som vi redan tagit i vår. Hjärtat brister och läks i samma andetag.
Det verkar som att det är något närmast allmänmänskligt, reaktionen på Jakes musik. Jag jobbade på ett demensboende under sommaren. Det var svårt att hitta musik som gick hem hos alla där. Jag fick rädda många när mina kollegor spelade dansband.“Snälla ta mig härifrån!”, bönade de boende, så smög jag iväg med rullstol efter rullstol.
Men när jag försökte hitta musik de faktiskt ville höra (de ville höra något helt nytt) fick jag veta att min musiksmak var “tråkig och pretentiös”. Aj, den bet. Men, till slut. Det oavsiktliga genidraget. En morgon när jag kände mig nedstämd satte jag igång When I’m Called, för min egen skull, innan frukosten serverades.
När de boende väl satt vid frukosten? Inte ett ord om musiken. Inga klagomål, inga frågor om att byta eller stänga av. Däremot ett lugn, sällsynta kontemplativa leenden och behagfulla suckar över morgonkaffet. Senare utbrast en kollega: “oj, är det musik på? Jag märkte inte det förrän nu! Jag hade bara en så bra känsla, undrade varför det kändes så lugnt och… hemma.”
Först tänkte jag att det måste vara en av de värsta sakerna en musiker kan få höra, att man inte ens lagt märke till att musiken spelats i över en timme på klart hörbar volym. Att det skulle vara ett tecken på något totalt intetsägande. Men, vid närmare eftertanke inser jag att det säger något oerhört fint. Jakes musik inger känsla, den når in i människor så direkt och genuint, att den når över generationsgränser och genrepreferenser. Musikens känsla når in på något primalt plan, så att man drabbas av lugn, fysisk avslappning och blir väl till mods, utan att ens aktivt ha registrerat att musiken är där.
Så, vad väntar du på? Sätt igång When I’m Called nu, det är en sinnlig och kroppslig upplevelse, vare sig du lägger märke till att den är där eller inte. Men du, lyssna noga, det är ju fruktansvärt bra när man hör det.
[Fat Possum Records, 12 juli]
