När skivbolaget Beat Butchers firar fyrtio år gör de det med pompa och ståt. Presentbord, fiskedamm och raritetsauktioner alltmedan tjugotvå band från bolagets långa historia spelar på de två scenerna i Stockholms gamla slakthuskvarter, Slaktkyrkan och Hus 7. Är man taktslaktare så är man liksom.
Beat Butchers historia sträcker sig dock längre tillbaka i tiden än dessa fyrtio år. Det började redan tidigt åttiotal när de blivande skivbolagsdirektörerna Jojo Näslund och Mårten Tolander släppte hemmainspelade kassetter under namnet Anarki i Studio Otukt. En massa knäppa låtar med tokiga band som Lustans Kameler, Ölburk 82, Tjo Flöjters och Falykörvers. Ryktet säger att det för det mesta var Jojo och Mårten själva som dolde sig bakom namnen. Men det är kanske snarare en slags förhistoria. Allt var ju bara på skoj.
Kvällen börjar i Hus 7 precis som bolagets historia med Rolands Gosskör från Åkersberga som inte bara bildades redan 1978 och gjorde bolagets första officiella släpp. Den inledande ”Maktbegär” var dessutom med på en gammal Anarki i Studio Otukt-kassett. Pubertala gammelpunkdängor med kompakta riff och hög allsångsfaktor om att bli en man, sitta på dass och hata FBU. För egen del hade de gärna fått lov att också spela några mer mogna stänkare som ”Adam & Eva” och ”Långt härifrån” från tiden då sångaren Curre Sandgren lämnat bandet för att bilda Coca Carola.
1984 blev det lite mer på allvar när de släppte Rolands Gosskörs andra EP Genom barriären och snart hade Studio Otukt vuxit till ett av den svenska punkens absolut mest tongivande skivbolag. När de 1991 bytte namn till nuvarande Beat Butchers blev de (tillsammans med Birdnest Records) själva högkvarteret för hela nittiotalets punkvåg. Självklart måste det firas! För egen del var jag både på trettioårskalaset på Münchenbryggeriet2014 och trettiofemårskalaset på Kraken 2019. Två kvällar som varit några av de tveklöst mest överväldigande jag någonsin varit med om. I år är det ännu större med hela tjugotvå band från bolagets anrika historia, flera av dem exklusivt återförenade för just den här kvällen. Ett evigt rännande mellan de tjugo minuter korta konserterna på Slaktkyrkan och Hus 7.
Vidare till Slaktkyrkan för en av de mer udda fåglarna i bolagets historia. De Kramfors-bördiga göteborgarna i Brandgul vigde mitten av nittiotalet åt kryptiska texter och aviga melodier i feberdrömska poplåtar kryddade med synthar och akustiska gitarrer. Nästan trettio år senare är det lika svårsmält och den stora hitten ”Mötas någongång” drar nästan åt det psykedeliska med sina DiLeva-melodier och svävande akustiska flageoletter och när Rolands Gosskör-Curre tittar in som refrängsångare i en avslutande gråtballad låter synthen i det närmaste som en tvärflöjt.
Stefan Söderberg har varit med i många band under Beat Butchers historia. Inferno, Tuk Tuk Rally, Nittonhundratalsräven och Åka Bil. I soloprojektet Söderberg berättas personliga historier till rostiga och ödesmättade ångestballader inte långt från Thåströms senare produktion. Ikväll tillsammans med den gamle vapendragaren Roger Karlssons feberdrömska elgitarrer och Björn Erikssons mäktiga kontrabasstråkar. Regntunga moln som plötsligt spricker upp i en tröstande och vaggande version av Ebba Gröns ”Vad ska du bli?”.
”Mitt rock’n’roll-jag dog när jag var 27” sjunger indiepandorna i Le Muhr efter åtta års tystnad när jag skyndar mig över till Slaktkyrkan. Med dubbla synthar och sockriga melodier är deras dansanta popdängor kanske inte riktigt vad man förväntar sig på ett punkbolag. Tills man inser att flickorna på klubben också står i rakt nedstigande led från band som Tugga Terrier, Pink Champagne och Tant Strul. Allt kunde vara disco. Bergmandisco. Ett snällt gäng byggt på drömmar att leva och gift att dö.
I förväg har jag allra mest sett fram emot att få se det gamla åttiotalsbandet Inferno återförenas för en kväll. Lugnt kan jag konstatera att jag inte blir besviken av Stefan Söderbergs och Roger Karlssons gamla band och dess suggestivt molldränkta postpunk fylld av dunkel poesi och febriga gitarrer. Debutsingeln Blå clown (1986) framförs i sin helhet och när de avslutar med den tunga ”Apatiexpressen” från splitsingeln med Krapotkin (1986) reser sig håret längs mina armar. Knockout!
”Kom och bli med oss!” ropar den svenska punkens absoluta superband Krymplings inne från Slaktkyrkan så jag skyndar mig över. Coca Carola-Curre, Köttgrottorna-Mongo, Charta 77-Granberg, DLK-Mart och Dia Psalma-Ulke i gemensam front. Kvällen till ära kanske ännu mer än någonsin när de lämnar instrumenten åt Jerk och Pål Norman, Urban Enlund (Fabriken) och David Persson (Strikt, Reckless State). Ett sanslöst partajande med totalt nio pers på scen som ramlar över varandra och drömmer om slavar, drömprinsessor, guld och diamanter. Eller kanske ännu fler än så när hela publikhavet förvandlas till en rungande kör i den avslutande snapsvisan ”Dunken”.
Svartrockarna The Solar Lodge bildades 1988 och är ett av få band på Beat Butchers som sjunger på engelska. Kvällens enda faktiskt. Mellan det larmiga mörkret stämmer de gitarrerna gång efter annan och i senaste singeln ”Tusen bitar” tar de även till sig modersmålet. Brinner till gör det dock inte riktigt förrän postpunkpionjären Anders ”Brodde” Brodin (Brända Barn, Massmedia) tittar in från Sundsvall. Han exploderar, kreverar och slänger mikrofonstativet i golvet i Joy Divisions ”Shadowplay” och Brända Barns ”Som en man, som ett tåg”.
Mörker av ett helt annat slag bjuder Roger Karlsson & Kungarna av Norsborg på, om än förklätt till varm, akustisk vispop kryddat med lapsteel, tenorsax, piano och kontrabas. Jag blir fullkomligt hypnotiserad av den dovt mässande förortsbetraktelsen ”Alby C” och brinner mot allsköns världsledare i ”2017, patriarkernas år”. ”Kungen av Norsborg” är ännu outgiven men har fått ge namn åt hela kompbandet och ligger som vanligt någonstans i gränslandet mellan innerliga uppväxtskildringar och trasiga personporträtt. Sagan om ett folk som ingen visste att det fanns. Gåshud rakt igenom!
Mörkast av allt är Stormavd.s tungt industriella och ångestdrivna postpunk med grunden i det åttiotal de bildades i. Efter mer än tre decenniers tystnad dök de åter upp med en ny EP och en ännu tyngre ljudbild. Manglande gitarrväggar, hypnotisk monotoni och ett klaustrofobiskt, radioaktivt larm. Så även ikväll när de varvar gamla klassiker som ”Fleischwagen” med nyare låtar som ”Epilog 25” och ”Nivå låg” förstärkta med entvångsintagen patient på avdelningen. Henrik Meierkord (Ossler, Grown Up Stories) på den mest hotfulla och feberrasande elcello jag någonsin hört.
När Varnagel från Ekerö kom tillbaka efter femton års tystnad med comebackalbumet I vargars land (2022) var de starkare än någonsin. Kvällen till ära släpps uppföljaren Opium för folket där de fortsätter att fylla den folkmelankoliska trallpunken med underfundiga ordlekar, ideologisk skarpsynthet och en musikalisk lekfullhet där tonartshöjningar och abrupta tempoväxlingar möter subtila metal-influenser och sprittande ska-partier. Fokus ligger på nyare låtar men den gamla stänkaren ”Stenar mot pansarvagnar” bjuder upp till publiksurfande medan ”Trall punkt nu” blir en hyllning till hela scenen, allra främst till det jubilerande skivbolaget.
I rakt nedstigande led från Rolands Gosskör och Coca Carola tar Fabriken över för att tortera oss med sin kärlek. Vemodig ångvältspunk med varma melodier, rakryggade gitarrväggar och Curre Sandgrens tordönsstämma i förgrunden. Ett lite mer medelålders Coca Carola helt enkelt, med en liten gnutta extra positivitet. Avslutande ”Papapa” visar dock en helt annan sida av bandet, en drömsk liten ballad som samtidigt står stadigt i det stabilt konkreta.
23Till från Norrköping passar också på att släppa skiva ikväll. Det är ju ändå ett skivbolag som har kalas. För andra gången i rad. På trettiofemårskalaset släpptes Shake it baby!, den här gången är det med den Ebba Grön-flirtande titeln …men från Peking hörs det inget och den varma ljudbilden på öppningsspåret ”Alex & Katya (Prospekt Andropova 19A)” lovar gott för hela plattan. I övrigt blir det diverse kompakta stänkare i form av rakryggade arbetarhyllningar, punky reggae, music hall-moshar och gamla proggklassiker.
Tjugotvå band på en kväll innebär ett väldigt pressat schema med oerhört korta spelningar. Men någon gång måste jag äta också och eftersom det inte var så längesedan jag såg Strikt i Perstorp passar jag helt enkelt på att gå och köpa mat. Med pizza i handen pulserar jag åter in i publikhavet för att se resten av spelningen med Strikt. Den stökiga huliganpunken är tajtare än jag mindes det som och framförs med en sådan energi att jag ändå hinner höra hela deras sida av vårens Hyrda Knektar-split Stockholm brinner i sin helhet. Plus ytterligare en låt medan sångaren Nikko Knösch (Elfte Timmen, Psykbryt) tar en tugga av min pizza.
Med lika oförtruten ihärdighet hinner den brokiga folkpopkvintetten Tuk Tuk Rally med Roger Karlsson i spetsen rivaav ett tiotal låtar. Mycket tack vare ett effektivt potpurri av dängor som ”Beirut Bar”, ”Måndag” och ”Färger och vatten”. Kvällen till ära har de tillskansat sig nytt blod i form av gitarristen Calle Bauers son Jim som inte ens var född när det begav sig på nittiotalet. ”Luftballong” blir en innerlig ballad, världen rasar och ”Komedi” blir en sådan allsångsdänga att publiken tar över sången helt och hållet i sticket.
Med en oerhört sporadisk produktionstakt har Slutstation Tjernobyl från Umeå hållit på i över tre decennier. Men om de var unga och arga när det var nittiotal är det tjugo levlar upp att vara gammal och bitter. Bredbent trall med varma melodier, västerbottniskt vemod, metalflirtar och ett sanslöst tryck. Doft av napalm, lort och lackande moral och inte blir saken sämre av att i samma stund som de framför ”God läskeblask” dyker Kardinal Synd-sångaren Martin Runnzell upp sidan om mig. Han den där som gjort sin egen version på det gemensamma splitalbumet Ett jävla liv/Bombers tröst (2022).
På grund av det oerhört pressade schemat missar jag de göteborgska exil-alingsåsarna Gamla Pengars första låtar. ”Snacket går” och ”DK2” som kanske är två av bandets mest explosiva drypare. Ljudbilden är kyligare än jag mindes det som, men så har det också gått fem år sedan deras senaste spelning på Beat Butchers trettiofemårskalas. Utan att de i egentlig mening lagt ner. De har bara varit upptagna med diverse andra projekt som Twin Pigs, Dahmers och Bombus. Det är hetsigt och stökigt och tydligt att de drivs av en uppdämd längtan efter att få stå på scen tillsammans igen. Oavsett vem som för tillfället står i fronten.
Ännu hetsigare är Ohlson Har Semester Productions kompakta punkbagateller. Korta gapiga stökiga stänkare, nästan efter devisen ”Ett ord, ett ackord”. Åtminstone med mottot ”Vi är nästan lika bra som du”. Så har de hållit på i tre decennier och det Hela Huset Skakar-flirtande bandnamnet syftar på hur Dennis Ohlson tagit semester från Dennis & De Blå Apelsinerna sedan dess. Basisten Nils Lundin vill också vara med och sjunga duett i dryparen ”Jag vill vara med” och i samma stund som jag är på väg att utnämna dem till ett gubbigare och spexigare Strikt hör jag Nikko ropa ”Dennis är bäst!”.
På tal om Strikt är splitalbumkamraterna Hyrda Knektar näst upp på scen med sin blödande Springsteen-punk. Det som i princip började som Stefan Lundblads (Ankarström) soloprojekt har sedan nystarten 2011 utvecklats till en sjuhövdad armé. En okuvlig och solid kader med Backa Carin Ivarsdotters (Dewed, Alfavrak) bitande tenorsax och Amanda Becirovics brusande elorgel i fronten. Körtjejen Nicole Assine tar över ledsången i ”Ett steg till” och i avslutande ”La la land” är alla frontfigurer. Hela tiden med ett sanslöst tryck som får blodet att koka i blodet på mig.
Efter en lång soundcheckmonolog drar Alarmrock igång med sin souldrypande powerpop. Slängiga, explosiva dängor med hög adrenalinnivå och Anna-Karin Pentons (Eskalator, Unconditional Love) hetlevrade trumpet rätt i örat. Någonstans i gränslandet mellan Travolta Kids, Monster och Florence Valentin. August Borg sjunger slirigt om känslor, bankrån och villaungar från Täby och självklart känner jag mig extra träffad av ”Krönikören”. Augusts farsa Mats Borg sitter bakom trummorna och avslutningsvis river de av hans gamla band Grisen Skrikers gamla paradnummer ”1000 punks”. Cirkeln är sluten!
Om det är något band som personifierar hela Beat Butchers fyrtioåriga historia är det Coca Carola. Skivbolagsdirektör Mårten Tolander sitter bakom trummorna och sångaren Curre Sandgren är den som sjungit i flest band genom tiderna. Bolagets första album Anabola melodier (1988)är en split med 23Till och på trettioårskalaset röjde de så hårt att kravallstaketet rasade. Ikväll bjuds det som vanligt på samma ångestdrypande ångvältspunk med klisterdoppade melodier och eftertänksamma texter som fått de att bli Beat Butchers stora flaggskepp. Allsången står som spön i backen och precis som på trettiofemårskalaset fortsätter allsången i den antiteistiska psalmen ”Fader Vår” långt efter att bandet gått av.
Med ett jävla ös river kungälvsbördiga Sista Skriket hela haket. Det är stökigt, bråkigt, varierat och ostyrigt och i den brötiga ”Väktare förena er!” ramlar sångaren Daniel Karbelius nästan över trumsetet. Hardcore, gammelpunk, indiemelodier, allsång och innerlig eftertanke om vartannat. ”Med handen på hjärtat” är en jävla dänga, ”Med ett knutet hjärta” får några att stämma upp i kossackdans och när bandet tagit sitt sista skrik kan jag inte låta bli att skrika ”Dö inte i förtid!”. Finkulturen skall brinna!
Med en känsla av efterfest tar de ständiga lustigkurrarna Köttgrottorna över och avslutar hela kvällen. Klädda i arbetskläder flamsar och tramsar de om allt möjligt mellan himmel och jord. Om urspårade fester på finlandsfärjan, leverkorvar och att inte kunna suga sig själv. Trummisen Hans-Peter ”Happy” Törnblom strippar, basisten Stefan ”Mongo” Enger rappar om fåglar på engelska och gitarristen Janne Olsson minns tillbaka till krogen Tre Backar. En hyllning till hela skivbolagets historia och kanske ännu längre tillbaka än så. Till Incest Brothers och Toby Wass. Publiken tar över sången helt och hållet i ”Älska mig” och sen är det slut.
Fullkomligt slut. Precis som jag. Tjock i skallen, utpumpad i varenda cell och det värker i benet jag stukade förra helgen. Sicken kväll! Jag är fullkomligt överväldigad. Mållös. Tjugotvå band och fyrtio år av punkhistoria och inget är det andra likt. Oborstad huliganpunk, industriellt mörker, brokig vispop, glittrande indiepop, folkmelankolisk trall, plojrock, blödande heartlandpunk och sådant som inte ens går att beskriva med ord. På en och samma gång. Samma scen, samma skivbolag, samma hjärta. Samma familj. Punk helt enkelt.
Att välja favoriter är stört omöjligt men om jag ändå ska försöka får jag klämma till med Inferno, Roger Karlsson, Stormavd., Tuk Tuk Rally, Hyrda Knektar, Alarmrock och Sista Skriket. Och då känns det ändå som att jag glömt hälften. Det går bara inte. Det är alldeles för stort för att kunna sammanfatta på ett någorlunda rimligt vis. En riktig kulturgärning. Tack Beat Butchers för de här fyrtio åren! Kanske går det att smälta lagom till nästa jubileum? Om ens då. Det återstår att se.
