Ung punk: “Inte samma press som för 10 år sedan”

Leon Krstic, Nicolas Åström, Rebecca Sund och August Lindgårdh i De kommunalanställda.
Fotograf: Lova Edlund

Unga punkband och arrangörer har tagit över den skånska DIY-scenen. Läs hur nästa generations punkare från både scen och publik ser på fenomenet.

Golvet på C’mon Pizza & Rock N Roll i Malmö är fullt av krossat glas och utspilld öl. Mellan betongväggarna i det trånga rummet slungar publiken sig hårt mot varandra. Längst in, på mattan som utgör kvällens scen, hittas orsaken till tumultet: post-hardcorebandet De kommunalanställda.

De är ett av den nya generationens band som gjort anspråk på Malmös DIY-scen. Som många andra band bildades de i gymnasiet, men till skillnad från många av sina klasskamrater spelar de fortfarande tillsammans, nu fem år senare. 2021 släppte de debutalbumet De Kommunalanställda Loves You, och nu jobbar de på en ny EP.

Med At the Drive-In och Fall of Troy som influenser beskriver de sin musik som post-hardcore med inslag av mathrock och emo, men utåt säger de oftast bara punk.

– Det är enklast att säga så. Det handlar mer om inställningen för oss, säger August Lindgårdh, som spelar bas i bandet.

– Vi experimenterar hela tiden. Vi testar nytt och skriver på olika sätt, så om någon spelar något som någon annan gillar kör vi på det, lägger sångaren Leon Krstic till.

Att punk, i bred bemärkelse, är en populär subkultur bland unga skåningar är något som HYMN skrivit om tidigare, och samma observation har gjorts av De kommunalanställda.

– Jag tycker det är en livlig scen. Det är jättekul att se. De [i banden] är inte så mycket yngre än oss men många går fortfarande i gymnasiet. Jag tycker att vi borde enas lite mer dock. Det känns lite splittrat, alla bara gör sina egna grejer, säger August.

”Man känner igen folk från våra spelningar när Bloss eller Kampsport spelar”

Även om de saknar gemenskapen med andra band så finns det samhörighet tack vare publiken.

– Man ser hela tiden samma personer på spelningarna. Man känner igen folk från våra spelningar när Bloss eller Kampsport spelar, säger Nicolas Åström som spelar gitarr i bandet.

En person som bandet nämner som särskilt framträdande för scenen är 18-åriga Harald Winter.

– Det är han som får igång mig mest. Det är bara när han är där som jag hoppar ut i publiken, säger Leon.

*Harald Winter*. *Fotograf: Lukas Herrmann*

I den lilla moshpiten på C’mon springer Harald med huvudet först in i den tätt packade folkmassan.

– Det gör fruktansvärt ont i nacken efteråt, men det är skitkul, säger han.

Efter att ha startat en gruppchatt inför en fest är Harald nu moderator för en grupp med 140 punkintresserade medlemmar.

– Det har blivit en gruppchatt för alternativa människor. Vi försöker välkomna alla, men det är bara att normala människor inte vill vara där, säger han och skrattar.

Via chatten har han blivit en nyckelperson i Skånes punkscen, och informerar ofta om konserter och demonstrationer genom den. Så länge man håller sig till reglerna är alla välkomna.

– Vi vill vara öppna för att vem som helst ska kunna komma in och ta del av punklivet. Om man inte välkomnar folk, framförallt de yngre, så kommer det att dö ut, säger Harald.

”Vi vill vara öppna för att vem som helst ska kunna komma in och ta del av punklivet”

Nu, några veckor efter konserten, går Harald med käpp efter att ha stukat foten på punkfestivalen Fragile Mountain i Göteborg. Men skador och kaos är en del av upplevelsen för honom.

– Det finns en förenande känsla i den rena idiotin som är att gå på punkspelning. Det är få platser där man får kasta trafikkoner på folk utan att få skäll, till exempel. Man mår så bra efteråt, trots att man har ont överallt.

De kommunalanställda håller med om att kaoset är en bidragande faktor.

– Harald välte hela förstärkaren och lyckades dra ut sladdarna till alla pedaler, så jag hade inget ljud alls. Men sånt är lugnt, vi kan alltid bara koppla in igen. Det ger karaktär. Vi bara kör på, det finns ingen paus, säger Nicolas.

De tror att det är just energin som lockar den unga publiken.

– Jag tror att folk uppskattar att gå ut och se någonting live som ändå är rätt dampigt, säger August.

Det var utloppet för energi och känslor som fick de själva börja att spela rivig post-hardcore.

– Vi var alla lite lost souls på gymnasiet. När vi var arga och ledsna så kändes det rätt att stå och skrika och köra hårt som fan, säger Leon.

För Harald var det blandningen av ett vänsterpolitiskt engagemang och ett fritt uttryck som lockade.

– Punken är en flykt från det vardagliga livet. Men också ett hopp om att man kan förändra något. Jag hoppas att nästa generation ska slippa behöva fly från omvärlden. Att de ska kunna vara sig själva och inte få stämpeln konstig och weird. Det är både en flykt och ett initiativ att förändra.

”Jag hoppas att nästa generation ska slippa behöva fly från omvärlden”

En negativ konsekvens av missnöjda människor som vill fly vardagen är ett utbrett missbruk, menar Harald.

– Det är jobbigt för mig att bjuda in de yngre när jag kan se att vi äldre, vi mår inte bra. Punken leder lätt till missbruk. Man missbrukar för att fly, och man är punk för att fly.

En motpol till missbruket i punkkretsarna i Malmö och Köpenhamn menar han är Göteborgs punkscen, som i stor utsträckning är straight edge, alltså fri från alkohol och droger.

– Det är gött att se att det funkar med punk utan missbruk, säger Harald.

För att göra scenen tillgänglig för alla är många av De kommunalanställdas konserter gratis och utan åldersgräns. De är tydliga med att alla är välkomna, oavsett stil eller genretillhörighet.

– Det är inte samma press att passa in i subkulturen som för 10 – 15 år sedan. Du kan klä dig hur du vill och vara vem du vill, så länge du går på en punkshow är du en punkare, säger Nicolas.