Under helgen ägde Kalabalik på Tyrolen rum i Blädinge, strax utanför Alvesta. HYMN var på plats för att ta del av den mysigaste och mest kompromisslöst framåtblickande synthfestival som norra Europa har uppbringat.
Klubb Kalabalik fortsätter outtröttligt att gräva i den alternativa elektroniska musikens oändliga underjord. Sedan början av 2010-talet presenteras nya fynd traditionsenligt varje sensommar på festivalen Kalabalik på Tyrolen. Nya, unga och obskyra akter ur alla tänkbara subgenrer reser från hela världen till den lilla folkparken Tyrolen ute bland bondgårdar på småländska landsbygden i Blädinge.
Stämningen på festivalområdet skulle kunna beskrivas som familjär och mysig. Många besökare är återvändare som fortsätter att åka tillbaka för ”konceptet Kalabalik”. Det är i den lilla folkparken, i autentisk 60-talsmiljö, som She Past Away, Kælan Mikla, Hatari, Whispering Sons (och väldigt många fler) gjorde sina första Sverigespelningar. Akter som senare turnerat Jorden runt och blivit hushållsnamn inom sina respektive subgenrer. Det är på Kalabalik på Tyrolen du ser dem först.
Här gjorde belarusiska postpunkarna Molchat Doma (som då knappt hade existerat ett år) en tidig spelning på Tyrolens lilla scen 2018. När ”Östeuropas Joy Division” återvänder till Skandinavien i höst är de bokade till arenor.
Jag skulle inte bli förvånad om samma bokare snart kastar sig över Kumo 99. Los Angeles-duon, som avslutar årets Kalabalik på stora scenen, gör en punkig men melodisk hybrid av drum’n’bass, breakbeat och EBM med en charmerande japansk accent tack vare stencoola sångerskan Ami Komai.
Trummorna smattrar på i gabber-tempo. Energinivån på scen är hög när de piskar igång ett, lika mysigt som röjigt, gotiskt rave i den gamla folkparksrotundan. Det är dansmusik för moshpiten. Som säkert passar lika bra som soundtrack till såväl gatuupplopp som TikTok-videor.
Där några av festivalens tidigare upplagor även huserat en del hel postpunk, har den alternativa elektroniska inriktningen blivit än mer spjutspetsformad under de senaste Kalabalik-somrarna. Årets line-up rymmer endast ett band med ”traditionell rockbandsättning”.
Spader Kung har utvecklats mycket sedan vår första kontakt. ”Malmös ledsnaste punkband” har tagit en mer postpunkig inriktning som klär dem väldigt väl. Spelningen under tidiga lördagskvällen bjuder på en hel del nytt material som får mig att se fram emot det nya album som väntas i höst.
I gengäld har mer dansanta tongångar letat sig in på scenerna. Under sommarens festival står bland andra australiensiska Rebell Yell och – otroligt tyska (i positiv bemärkelse) – XTR Human för helt nya, intressanta hybrider av EBM och modern dansmusik.
Desto starkare associationer till stilens rötter ger schweiziska Bound By Endogamy. Duon, med anor i Genèves squat/punkscenen har bland annat jämförts med (tidiga) D.A.F. Och i vart fall får bangern ”Going to the Mine” mig att omedelbart tänka på nämnda pionjärers ”Nacht Arbeit”.
Spelningen på stora scenen under lördagskvällen drivs suggestivt fram av analoga trummor och elektroniska maskiner av äldre årgång. Men framför allt av karismatiska sångerskan Kleio Thomaïdes fängslande scenspråk och poetiskt aggressiva sångstil. Det är punkigt och svettigt. Arty och minimalistiskt. Väldigt DIY – och väldigt coolt!
I år ryms även några inslag av mer humoristisk karaktär på festivalen. Kultförklarade Mariestadsakten Virtual Voices – den felande länken mellan italodisco och raggarkultur – gör ett sällsynt framträdande tidigt under lördagskvällen. Och det är precis så plojigt, underhållande och onyktert som alla som sjungit med i klassiker som ”Prao på Systembolaget”, ”Småberusad” eller ”Fest hos tandläkaren” hade kunnat hoppas.
Annars visar litauiska punktò att det går utmärkt att blanda humor med konstnärliga ambitioner. Jonas Šarkus, mannen bakom projektet, har besökt festivalen en gång tidigare. Då i en väldigt annorlunda karaktär som medlem i darkwave/”sad dance”-akten Solo Ansamblis.
Šarkus har gjort en imponerande research inför första Sverigebesöket med punktò. Scenshowen är en surrealistisk sketch, med politiska undertoner, där en pappfigur av Agnes Wold(!) i naturlig storlek, fast iklädd Power Rangers-dräkt, och en gigantisk nalle spelar framträdande roller.
Musiken sträcker sig från catchiga, ironiska kärlekssången ”la la la” till sönderhackad och underproducerad men melodisk EBM (med backtracks spelade från ett gammalt kassettdäck för maximal DIY-känsla). Den stora behållningen är dock avantgarde-buskisen som utspelar sig på scenen. Kontrasten hade knappast kunnat vara större mot belgiska electroduons Stacks vackert finstämda, närmast sakrala spelning på den stora scenen under föregående timme.
Rollspelet är viktigt även för grekiske Eddie Dark. Den försynte unge man som har synts smyga förbi i korridorerna på hotellet i Alvesta, förvandlas på scen till den vansinnigt extroverte, självutnämnde ”synth-punk-vampyren” Eddie Dark.
Vampyrens lo fi-producerade elektroniska gothpop är bitvis väldigt catchig (till exempel singeln ”Katakomves Kalifornia”) och drar ibland mot EBM och mörk modern dansmusik. Enmansshowen på Tyrolens lilla scen är ohämmat energisk och scenspråket lika spastiskt som graciöst.
Även danska In Atlas har anknytningar till Grekland. Stine Hansen, kvinnan bakom projektet, står för en egen hybrid av darkwave och electropop med inslag av EBM och modern dansmusik och ett stort DIY-hjärta. Spelningen rymmer större delen av årets starka album Where the Wildflowers Grow och pendlar mellan svettigt dansanta och vackra, eftertänksamt melankoliska partier.
Stine är en mycket levande och karismatisk scenpersonlighet som inte har några problem att fylla den lilla Tyrolen-scenen helt på egen hand med synthar och backtracks, utan några extra gimmicks. Bland spelningens höjdpunkter hör inledande electrorökaren ”Lust” och den dramatiska versionen av ”Say My Name” från första ep-n Glass & Marble (2020), som hon avslutar i ett känslorus ute bland publiken.
Inget får mig dock att känna mer än spelningen med Dame Area sent under fredagskvällen. Barcelonaduons musik har kallats ”tribal wave” eller ”latin EBM”. Den här helgen låter de elakare än sina konkurrenter. Snarare än electronic body music tänker jag på likheterna mellan bandets egen logotype och den klassiska Industrial Records-loggan (som i vart fall framträder om man kisar).
Från scenen avfyras metallisk percussion, rundgång och tunga basgångar medan sköra vackra melodier utkristalliseras därunder. De vassa kanterna slipas ytterligare av sångerskan Silvia Kostances hårda vokala stil och energiska scennärvaro. En mycket stark bokning som träffar helt rätt i sammanhanget.
Efter alla år fortsätter mysigt familjära Kalabalik outtröttligt att överraska och lägsta-nivån har, vid det här laget, blivit väldigt hög. Vi ses igen nästa år!
