This Heel har garagepop-musicerat sig igenom ett decennium i Malmö och släppt sammantaget 12 EP:s och 9 singlar genom åren, nu åtföljt av ett dubbelt skivsläpp för att fira jubileet. Vi har fått tillfälle att byta några ord med Martin Månsson Sjöstrand, som tillsammans med The Invisible Space Monkey Orchestra utgör This Heel.
10 år av musik och nu två nya släpp av samlingsskivor för att fira, hur känns det? Markerar ett decennium något för er, ett omtag och nystart eller är ni mer lagda åt att blicka tillbaka i nostalgi?
”Med de här nya släppen vill jag lyfta fram våra bästa låtar och samtidigt rensa ut lite från arkivet av gamla demos”
– Det blir lite nostalgi och en anledning att släppa något ”större”. På grund av mitt väldigt dåliga tålamod har This Heel hittills inte gjort ett enda album, trots den relativt stora diskografin. Album tar för lång tid att bli färdig med. Med de här nya släppen vill jag lyfta fram våra bästa låtar och samtidigt rensa ut lite från arkivet av gamla demos. Så det blir en Best of och en Demos & outtakes. Fast det hela började egentligen med att jag gjorde en massa kollage av gamla 50- och 60-talstidningar jag köpte på mig i somras. Jag ligger vanligtvis efter med omslag men nu när jag ligger flera steg före så måste jag släppa musik så att de kommer till användning. Jag gillar inte att sitta och vänta med grejer.
Men, This Heel… Vilka är ni egentligen? Det är du Martin som skriver musiken och har definierat This Heel som något av ett alter ego, men du har också hjälp av några som kallar sig The Invisible Space Monkey Orchestra? Är de helt hemliga eller kan vi få veta något om vilka de är och deras roll i This Heel?
– This Heel är både ett jag och ett vi. Jaget har friheten att göra vad det vill och vi:et finns där när jaget behöver det. Vi:et är inte hugget i sten men hittills har två andra individer medverkat vid olika tillfällen, både på inspelningar och live. Vi kan kalla dem Linus och Anton.
Varifrån kommer inspirationen och hur skulle du säga att musiken och det visuella uttrycket hänger ihop i skapandeprocessen? Jag tänker att This Heel är så konsekvent produktiva och kreativa, så man blir ju nyfiken. I takt med att ny musik släppts har ju också skivomslagen utvecklats och fått ett allt mer distinkt uttryck som är lika lätt att känna igen som ert sound.
”Textmässigt hämtar jag inspiration i vardagen men sedan kryddas det med mycket fantasi och surrealism”
– Jag har ett outgrundligt behov av att skriva låtar. Det har jag haft sedan jag var i ensiffrig ålder. Musikaliskt inspireras man väl av allt man tycker är bra men tankarna förs till de banden som jag gillat sedan tonåren, som hjälpte till att forma mig och mina kompisar under en tid då vi spelade i tusen olika band och försökte hitta någon form av musikalisk identitet. Nirvana, Guided By Voices, The Beatles, Man or Astro-man?, Devo, Sonic Youth, Bob Hund, Samla Mammas Manna, tidiga Alice Cooper… listan kan bli lång och spretig.
– Textmässigt hämtar jag inspiration i vardagen men sedan kryddas det med mycket fantasi och surrealism. Där trivs jag bra. Visuellt inspireras jag nog bland annat av Robert Pollards kollage. Måns Wieslander har gjort några av våra omslag och han har ju sin egen stil men den går väldigt bra ihop med min. Hur musiken och omslagen hänger ihop vet jag inte riktigt förutom att det ena inspirerar till det andra och vice versa. Men ibland känner jag att jag behöver jag göra någonting som inte alls passar in. Något som förstör helheten. Omvänd OCD kanske?
Om du får säga vad du vill om dessa 10 år av This Heel..?
– “It just goes on and on and on…”
Och, slutligen. Kan vi vänta oss att få mer av er Malmöitiska eklektiska garagepop framöver, jubileet är väl inte slutet?
– Det blir absolut mer. Det finns några låtar som ska spelas in färdigt och jag skriver nytt hela tiden. Vi har även ett par inbokade spelningar i höst.
