Grönpeppar Records fortsätter att kartlägga den mindre kartlagda punkscenen och spottar ur sig den sjunde utgåvan i samlingsserien Ursäkta röran. Tjugotalets svar på klassiska punksamlingsserier som Really Fast, Samling vid punken och Turist i Tillvaron.
Den sjunde volymen har fått undertiteln Vi bygger brända broar och täcker i vanlig ordning allt från vispunk till hardcore och allt däremellan. Ynglingar och gamla rävar. Högt och lågt. Smutsiga replokalsinspelningar och välproducerade alster. Ångest, samhällskritik, humor, självklara melodier och total frenesi. Allt som ryms under det brokiga paraply som på ett eller annat vis kan kallas punk samlat på ett stycke plast och frågan är om de inte lyckats överträffa sig själva ännu en gång.
De örebroiska horrorpunkarna Luvghul sparkar igång det hela med ”Total Lobotomy”. En livsfarlig hardcoredänga där sångaren Farlix vrålar som ifall Moneybrother gått åt ett helt annat håll efter Monster. En helt annan typ av horrorpunk än den Left Hand Black och Misfits bjuder på.
Crash Nomada framstår som ett vildsint resandesällskap men har haft sin bas i över tjugo år i Stockholm (först under namnet Darlene Love). ”Omöjliga saker” är en brinnande duett mellan frontmannen Ragnar Bey och basisten Mathilda Sundin (Elvira Bira, Fuck Frankie, Gatuplan) där eldiga fioler och köttiga dragspel möts någonstans mellan ett smutsigare Levellers och ett helvetiskt Cirkus Miramar.
Tvärnitad startade 2010 i Västerås som sångaren Jonas Ekroos (FromTheAshes) soloprojekt men med fem fullängdare i ryggen har de utvecklats till en okuvlig hardcorekvintett. Med ”Nå skit på G” gör de en gång för alla upp med den korrupta poliskåren med hjälp av humor, röj och barnramsedoftande rappartier.
De kaxiga stockholmsbrudarna i Sodakill har redan hunnit släppa två sodapunk-EPs under året. Med den smått vemodiga ”Not sure” drar de ner tempot en smula utan att för den sakens skull göra avkall på attityden och landar någonstans där tankarna drar mer mot Candysuck och bolagskamraterna Misfit Maniacs.
Med akustisk gitarr, dragspel, fiol, tvättbräda och cajón är göteborgska Kampens akustiskt sinnade luffarpunk kanske inte helt rumsren inom de mer puritanska delarna av punkscenen. Det skiter jag i. Jag blir helt enkelt glad av den klassmedvetna bruksortsbetraktelsen ”Arbetarklasshamnstad” som påminner om ett seriösare Vi heter JA! uppfött på Crusbärs, Efterfesten och Anastasia.
När Vera Norea från Sundsvall gör musik i eget namn är det mil från det hon gör med sin skramliga punktrio Hårdgnissel. Det är teatraliskt, gotiskt och kusligt och i ”Martyr Girl” ryms det rentav ett avskalat och vackert klockspel. Allt i en progressiv nyfikenhet, lekfull eklekticism och en dunkel humor som för tankarna till Disco Error.
Lite mer rakt på är västgötska Blisterhead som sedan slutet av förra årtusendet gjort allt från att spelas på MTV till att bombhotas på scen av nynazister i S:t Petersburg. Med ”Wake up the dead” rör det sig om bredbent gatupunk med varma körer och en total konfrontation med den egna medelåldern.
Nässjöbaserade Ett Steg Närmare Döden gräver i arkiven och letar fram den gamla outgivna ”Född förlorare” från 2017. Frenetisk hardcore möter något mer melodiskt i någonting som doftar av Systemkollaps och Planet Trash med en refräng som formligen klistrar sig på skallen.
Sörmländska Flaskhals har kanske inte grävt lika långt bakåt i arkiven men har ändå hunnit bli med ny sångerska sedan dess. På den nittiotalsdoftande ”Tänk positivt” sjunger den gamle sångaren Danne Johansson på ett vis som för tankarna till Gymnastiken om hur allt går snett men att livet trots allt kunnat vara värre. Han hade kunnat vara sverigedemokrat.
Med utflykter till band som Hoppstylta, Röd Revolver och Riddarna av Kosmos återsamlades medlemmarna i Curves från Växjö förra året för att under namnet Fru Skräck spela (enligt egen utsago) zombiemetalinfluerad punkrock. På ”Play with me” hör jag snarare influenser av Runaways och Standby kryddade med kyliga psychobillydrag. Lillebror Kanin darrar likväl av skräck.
Chørnobyl-Leya dyker upp även på denna upplagan av Ursäkta röran men den här gången tillsammans med farsan och hans polare i västgötska Bödel. En brokig skara med förflutet i band som Pastoratet, Mähälium, Liptones, Sub Alert och Vänsternäven som tillsammans utgör en benhård hardcorearmé. Den här gången är det på engelska i”Guidance Patrol”.
Om inte uppsaliensiska Hesa Fredrik knappt varit födda hade jag trott att ”På golvet igen” varit hämtad från en egenutgiven kassett från nittiotalet. En filosofisk trallpunkbetraktelse i lördagsnattens fylleångest med klara släktskap till band som Lebemäns, Kokt Grus, Blickpunkt och Kuttrasju.
En punksamling av det här slaget är inte komplett utan risiga replokalsinspelningar och bakom en muggig ljudbild gömmer sig göteborgska Kanotörerna. Dock är det inte helt olyssningsbart och ”(Vad fan får jag för) Pengarna” är trots allt en dänga som kunde varit ett kärleksbarn mellan Traste & Superstararna och ZtereoTypernA.
Hela samlingen avslutas med en blick in i framtiden. Rubbat är ett gäng missanpassade tonåringar från huvudstaden som gottgör för finlir och ljudkvalitet med en satans energi. Men så heter dängan också ”Bränn ner skolan, borgarna”. Punk som fan helt enkelt!
Allt som allt fjorton band med varsin stänkare på varsin sida om den svenska punkscenen (om än inget norr om mellansvenska Sundsvall). Med en liten dragning åt det mer melodiösa hållet. Trall, goth, street, hardcore och skivbolagdirektör Martin Johanssons (Röd Revolver, Rastlös Patient) hjärtebarn luffarpunken. Spretigt som sig bör men också med en oväntad helhet. Punk helt enkelt. Kanske rentav den jämnaste utgåvan någonsin i Ursäkta rörans historia. Och ändå har jag inte ens hört en tredjedel av banden förut. Fantastiskt! Ska jag ändå välja ut några personliga favoriter klämmer jag till med Kampen, Ett Steg Närmare Döden, Flaskhals och Hesa Fredrik. Undrar vad som väntar på nummer åtta.
[Grönpeppar Records, 26 juli]
