Blonde Redhead, den New York-baserade indierockinstitutionen med rötter i Japan och Italien, är ute på turné med senaste albumet Sit Down For Dinner. Igår besökte de Pumpehuset i Köpenhamn. HYMNs Anton Lindskog var på plats.
På förhand kändes det kanske inte helt självklart att vi skulle få återse Blonde Redhead på andra sidan pandemin. Redan innan covid-19 slog till hann aktiviteten bli mer sporadisk. Dessutom bevisade sångerskan Kazu att hon klarar sig rätt bra som soloartist på albumet Adult Baby (2019), där fäblessen för storslagen fransk chanson och sval electropop får fritt spelrum.
Sit Down For Dinner, som släpptes ifjol, blev deras första nya fullängdare på nio år. När det först började talas om albumet var det med antydningar om att det sannolikt skulle bli deras sista. Jag hoppas det eventuella beslutet har omprovats. Spelningen på Pumpehuset visar att de, efter mer än tre decennier, fortfarande är en indiekraft att räkna med.
Konserten är nästan utsåld. Lokalen känns knökfull när Blonde Redhead går på scen. För en spelning med ett band som gjort så pass lite väsen av sig under senaste decenniet är medelåldern anmärkningsvärt låg. Men i backspegeln av de framgångar som bland annat shoegazepionjärerna Slowdive rönt på senare år bland unga TikTok-are är det kanske inte så förvånande. För visst finns det beröringspunkter, såväl musikaliskt som estetiskt.
Blonde Redhead var dock aldrig en del av shoegazescenen, även om de ibland (något slarvigt) räknades dit när 23 (2007) släpptes. Under hela 90-talet lät de som en stilmedveten släkting till Sonic Youth med konstnärliga ambitioner och en aggressivitet som ibland fick dem att påminna mer om turnékompisarna i Fugazi eller Unwound. Första riktigt märkbara stilbytet blev det mer lågmälda, melodiösa anslaget på Melody Of Certain Damaged Lemons (2000). Musikaliskt placerar sig det nya materialet någonstans mellan nämnda album och storslagna uppföljaren Misery Is A Butterfly (2004).
Även fast de inleder spelningen med fyra ”hits” på raken (”Falling Man”, ”Dr Stangeluv”, ”Doll Is Mine” och ”Elephant Woman”) så kan de knappast beskyllas för att vara publikfriande. De introverta indieikonerna är sedvanligt fåordiga. Mellansnacket sträcker sig till några pliktskyldiga ”thanks for coming” och en försynt shout-out till förbandet (dansk-koreanska Meejah).
Vilket är helt i sin ordning. Samspelet dem emellan är en desto större behållning. Kazu Makinos spastiska danser och introverta extravagans mot allvarsamt reserverade Amedeo Pace. Likt hur deras kontrasterande röster bidrar till musikens dynamik. Kazus otyglade råhet mot Amedeos mjukare, mer melodiska sångstil.
Amedeos gitarrslingor och trummisen (och tvillingbrorsan) Simones spelstil för låtarna framåt medan Kazu alternerar mellan keyboards, sexsträngad bas och gitarr. På scen framstår hon än mer som den självklara stjärnan. Den underliggande dramatiken i ”Snowman” framhävs ytterligare lite mer när hennes röst tillåts måla graffiti över introt. Bland det nya materialet visar annars avslutande ”Kiss Her Kiss Her” bäst prov på deras cineastiska kvaliteter (som bland annat har introducerats till en ny generation genom animerade sci fi-serien ”Rick and Morty”).
Kvällens första extranummer, vackra ”I Thought You Should Know”, är kanske så nära de kommit att låta som ”vanlig” amerikansk rock. Av publikreaktionerna att döma har många sett fram emot deras shoegazepop-anthems ”23” och ”Spring And By Summer Fall”. Däremot tycks oväntat få bli lika glada som mig över försynta skrammelfesten ”Bipolar” från dissonanta 90-talseran.
Efter konserten tycks Kazu inte vilja gå av scenen. Hon dröjer sig kvar en stund för att leende vinka och göra lufthjärtan mot publiken, dela ut setlists och skaka hand med yngre fans som trängt sig längst fram. Onekligen verkar Blonde Redhead trivas på scenen fortfarande och jag hoppas verkligen att de fortsätter. Den amerikanska indierocken vore en lite tråkigare, och inte lika estetiskt tilltalande, plats utan dem.
