Love Antell slog igenom i början av 2000-talet när hans band Florence Valentin släppte samhällskritiska låten ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner”. Bandet gav ut ett gäng singlar, EP:s och album mellan åren 2002 och 2010. Efter det har Love hunnit med solokarriär och diverse andra musikaliska projekt. I höst släpps Dom nya tornen, hans första album på nio år. Jag mötte upp honom på Göteborgs stadsbiblioteks café för ett samtal.
I höst släpper du nya skivan Dom nya tornen, den första sedan 2015. Vad har du hittat på under tiden?
– Vi släppte faktiskt en skiva med Florence Valentin 2020, som gick helt under radarn på grund av pandemin. Vi gjorde inte ett enda gig men plattan grammisnominerades. Men som sagt, ingen la märke till den. Sedan gjorde jag en skiva med Bottenviken ifjol och den jobbade vi nog med i tre år. Så man kan säga att det var ett sådant där pandemiprojekt.
– Vi gjorde även ett radioprogram i P1 i fem delar i samma projekt, samt lite konserter i både Sverige och Finland. Nu är vi dessutom i planeringsstadiet med en eventuell ny skiva med Bottenviken. Parallellt med detta har jag jobbat med min soloskiva då. Ungefär lika länge som jag har bott i Göteborg.
Så runt åtta år eller något sådant?
– Ja, fast det var aldrig meningen att det skulle ta så lång tid faktiskt. Jag trodde jag skulle få ihop den på en kafferast men sedan kom några saker emellan. Jag fick ont om pengar och började som lärare i Kortedala och så började jag plugga. Fast på Konstfack i Stockholm, på distans. Så nu håller jag på med ett konstnärligt forskningsprojekt som jag förmodligen inte hade gjort om jag inte hade flyttat till Göteborg.
”Jag har försökt beskriva min nya verklighet helt enkelt”
Skivan heter Dom nya tornen. Kan du berätta lite om titeln?
– Man kan kalla den för en Göteborgsskiva. I Stockholm är jag väl bevandrad men när jag kom hit till Göteborg var allting nytt. Jag har försökt beskriva min nya verklighet helt enkelt. Från början var det faktiskt tänkt som ett konceptalbum med flera olika berättelser om en fiktiv plats, där de olika framställningarna skulle gå in i varandra och de olika karaktärerna skulle återkomma flera gånger.
Låter nästan lite Nationalteatern skulle jag säga, när vi ändå pratar Göteborgsreferenser då?
– Ja precis. Men det hela blev skit. Det blev så dåliga låtar och var mest kul på pappret. Så den idén fick jag lägga ner. Arbetstiteln på albumet var Vanort, men den skrotades då helt enkelt. Fast jag har kvar en låt som just heter ”Vanort” och som är sista låten på skivan, och det blev då även den första låt som jag skrev till detta album.
– Efter att jag lade ner idén om konceptalbum och bara skrev gick allt jättelätt. Och tornen i titeln syftar just på de här skraporna runt omkring oss. Vem bygger vi dessa för? Det är extremt tydligt i Göteborg, men även i Stockholm. Det är väl egentligen ett tema som jag haft i alla mina låtar.
På nya skivan sjunger du om förorter som Bergsjön och Kortedala istället för Haninge och Vårby. Det känns som tematiken finns kvar även om städerna bytts ut?
– Jag har alltid gillat och känt mig starkt förankrad i dessa platser. När vi bodde i Haninge så var det verkligen ett hem kände jag. Det var inte många då som uppfattade det tror jag. Jag fick höra folk som sa att jag ”låtsades vara en Haninge-punkare”.
Det kommer jag ihåg. Folk sa att du inte var äkta för du sjöng om Haninge men inte var därifrån.
– Exakt! Ett band som hette Östermalm hatade oss för att vi sjöng om Haninge punks men var från Östermalm medan jag då sa att de var lika oäkta som kom från Haninge men hette Östermalm. Men sen blev vi polare så det var ingen fara så.
– Men visst, det har aldrig gillats att du som utböling kommer in och skriver om en viss plats som du egentligen inte har någon anknytning till. Och lite så kände jag väl även här i Göteborg. Men jag tycker att exempelvis de ungdomar jag jobbade med i Kortedala verkligen formade mig. Men lika mycket gatan jag bor på nu, Berzeliigatan, som är värsta partygatan. Jag har aldrig bott på en sådan plats tidigare och det var lite anledningen till att vi flyttade hit. Att få testa på att bo även så här.
Vilket gav ytterligare inspiration till nya skivan?
– Precis. Jag kommer ihåg att kort efter att pandemin hade börjat ebba ut och folk kunde gå på konserter igen, så blev helt plötsligt den här gatan fylld av 5000 hårdrockare. Liksom, vilka är ni för människor? Det kunde jag inte låta bli att skriva en låt om.
”Istället för att vara artist och manager har vi träffats som två helt anspråkslösa kreativa själar”
Albumet känns ganska ballad-igt, mestadels lugna låtar alltså?
– Ja, jag brukar vilja ha med åtminstone en lugn låt. Jag brukade ha en ballad med på alla Florence Valentin-album men nu ville jag göra ett helt album med lugnare låtar. Jag skrev ihop med Per Hägglund som tidigare varit min manager, under en tid då det absolut inte fanns några pengar från spelningar. Dessutom höll jag på att betala av ett större förskott från Stim så det fanns verkligen inga pengar någonstans. Per föreslog då att han skulle få vara med och göra skivan istället för att enbart vara manager. Så istället för att vara artist och manager har vi träffats som två helt anspråkslösa kreativa själar.
Just Per har varit i ropet nu, i samband med Imperiet-filmen ”Ett hjärta är alltid rött”, och jag måste säga att många av låtarna, kanske främst ”Dom nya tornen” låter väldigt mycket som exempelvis ”Café Cosmopolite” eller Blå Himlen Blues.
– Kul att du säger det för just den låten är helt Pers ackord. Jag vet att jag sa till honom att ”låter den inte för mycket Blå Himlen Blues” men han sa bara ”nejnejnej”. Men visst, den blev väldigt nära det han jobbar med. Jag sjunger där i ett ovanligt mörkt register, som jag inte brukar sjunga i, och det blir nästan lite Thåströmskt på sina håll.
Kommer du turnera efter att du släppt Dom nya tornen?
– Jag tror faktiskt inte det. Det låter kanske lite plumpt men jag känner att det här är mer av ett konstverk, som jag format väldigt mycket i ljud och texter. Hela den platsen blir väldigt svår att lyfta upp på en scen. Samtidigt blir jag ju deprimerad av att inte stå på scen. Men jag vill göra det bra och jag vill inte harva runt, jag vill utveckla mig mer och jag känner nog att den här plattan inte behöver vara en skiva som ska framföras live.
Jag gillar nog ”En sång om dig” bäst från skivan. Den kändes lite gladare och poppigare.
– Ja det är Pär Wiksten (The Wannadies, min anm) som proddat den. Vi skrev den ihop och han har en fantastisk känsla för poprefränger medan jag mer vill ha det genomgående stilla. Men hans stora genialitet är just att hitta fram till den där slående refrängen.
”Den politiska medvetenheten hos Florence Valentin fanns inte bland andra band när vi höll på”
Kommer det komma något nytt med Florence Valentin?
– Absolut. Vi har kvar replokalen i Stockholm och träffas när vi kan, och vi har skrivit en hel del nya låtar som vi tänker släppa någon gång. Jag har sagt till de andra att jag vill bli klar med soloskivan först, sedan tar vi tag i bandet och släpper det vi har där.
Har det alltid varit självklart att musiken du gör ska vara på svenska?
– Ja absolut. Eller, när jag var 18 hade jag ett band som hette The Smoking Fish och vi gjorde allt på engelska, och det blev… ganska dåligt. Men vi gjorde lite konserter och så, och medlemmarna därifrån blev senare Florence Valentin. Jag minns att jag flyttade hemifrån till Haninge, ihop med Danne som var keyboardist, och vi låg i ett rum bredvid tvättstugan och tittade upp i taket, och jag sa då att jag aldrig mer skulle skriva låtar på engelska. Från och med då blev det på svenska.
– Det svenska språket ger helt andra möjligheter. Jag tänker ibland att jag vill skriva en låt som, när någon vill skildra en politisk händelse, så är det inte ”Hanna från Arlöv” eller ”Staten & Kapitalet” man väljer, utan istället kanske tar en ny låt av Love Antell. Det hade varit en fin grej att ha på sin dödsruna.
– Samtidigt har jag gjort ”Pokerkväll i Vårby gård” och ”Spring Ricco”, och de två låtarna är jag sjukt stolt över. Detta säger jag helt utifrån mig själv! Jag gillar mycket av det Rasmus gör i Avantgardet, det Robert Hurula gör eller det Annika Norlin sysslar med eller Matti Alkberg. Men den politiska medvetenheten hos Florence Valentin fanns inte bland andra band när vi höll på. Och det är jag jäkligt stolt över att få ha varit med om.
Albumet Dom nya tornen släpps den 27 september.
