Tidigare i år släppte Amanda Bergman utmärkta fullängdaren Your Hands Forever Checking On My Fever – i likhet med många andra skivor i samma folkrocktradition präglas ljudbilden av ett luftigt och mjukt sound. Inbillar mig att inspirationen stavas The War On Drugs. Hur som helst är detta ett sound som mer eller mindre alltid gör sig bra live. Denna tidiga lördag, med en aningen sliten publik, fungerar låtarna som en varsam väckarklocka. Resultatet är bländande, samtidigt delvis dåsigt.
Amanda är aldrig tråkig att uppleva och efter att ha bevittnat ett stort antal Amason-spelningar är det skönt att få soloartisten Bergman. Måste erkänna att jag aldrig fastnat för nämnda band.
Nu har 36-åringen stora skor att fylla – Augustine-spelningen innan fyllde nämligen Linné-tältet till bredden. I samband med Amandas entré är det glesare utan att var folktomt, vilket kan vara skönt och passande en spelning som fokuserar på ballader och mer stillsamma låtar. Konserten inleds med en vacker version av ”Day 2000 Awake” från nya skivan, vars svävande ljudbild och starka refräng ger ett bra förstaintryck. Och mycket av spelningen kretsar kring Bergmans nyskrivna material – vi får exempelvis höra starka versioner av ”Poor Symmetry”, ”Offset Island” och ”Sign Of A Past Life”.
Störst jubel mottar ”Falcons” och ”Wild Geese, Wild Love”, men personligen blir jag extra glad över att få höra softa ”The World Is Tired Of You”. I det stora hela genomför Amanda en stabil spelning – får dock en känsla av att bandet och huvudpersonen själv har mer att ge. Det återstår att se vid ett senare tillfälle.
