Årets upplaga av Way Out West är slut. Festivalen har återigen slagit publikrekord – i år kom 70 000 besökare. Försöket att tilltala en så bred publik som möjligt gör tyvärr också att festivalen känns tråkig.
Det sämsta med Way Out West är att man behöver gå igenom en trång gång av reklamtält för att kunna lämna området. Det konstigaste med Way Out West är att det är fullt av människor där: de sminkar sig hos Kicks, äter ost hos Babybel och dricker ”Piña Oatladas” hos Oatly. I år är de fler än någonsin. Med 70 000 unika besökare har festivalen slagit nytt publikrekord.
Det är lite förvånande. Som flera recensenter har påpekat så saknas de riktigt stora dragplåstren i år. De som är mest i ropet just nu. Istället förlitar man sig på beprövade publikmagneter. Dels i form av återvändande akter från tidigare år. Dels i form av Benjamin Ingrosso. Han är långt ifrån mest intressant, inte heller mest omtalad, utan helt enkelt bara störst.
Årets festival präglas av ambitionen att kunna erbjuda något för alla. Indiegubbarna kan gå på Slowdive, Thurston Moore och The National. Trettioplussarna som jobbar på kulturförvaltningen har Annika Norlin, Sarah Klang och Markus Krunegård. Förväxta fjortisar och deras småsyskon Benjamin Ingrosso, Oskar Linnros och Estraden. Our Legacy-bärande tjugoåringar som aldrig skulle få för sig att kalla dansmusiken de lyssnar på för EDM kan gå på Fred Again… och Peggy Guo. Och så vidare. Det är troligen genom att vara så bred som festivalen har lyckats locka hit 70 000 personer.
Det gör att hela tillställningen känns splittrad och oinspirerande. Det finns naturligtvis en stor poäng i att en musikfestival har en bred repertoar: på det viset får besökarna en chans att exponeras för sådant som de inte hade lyssnat på annars. Problemet är att det är ganska svårt att upptäcka något nytt på Way Out West i år. Om man inte har sett en akt på line-upen tidigare beror det med större sannolikhet på att man inte är särskilt intresserad än att man inte känner till den.
Det finns såklart undantag. André 3000 är förvisso främst på festivalen i egenskap av tidigare medlem i OutKast men icke desto mindre får han improvisera en flöjtkonsert på festivalens största scen på lördagseftermiddagen – det är nytt och kul. Stella Explorer, ML Buch, och Nourished By Time är andra exempel på artister som jag är glad att få möjligheten att se för första gången. Wednesday som spelar på den lilla Höjden-scenen slog igenom stort förra året och deras spelning bevisar varför gitarrbaserad indie känns mer vital än på länge. Jag kommer på mig själv med att tänka en tanke som hade känts otänkbar för några år sedan: ”Vad coolt det låter med riktigt distade gitarrer”. Karly Hartzmans öronbedövande vrål – som riktas mot kriget i Gaza i synnerhet och en allmän frustration med det politiska läget i USA – på den avslutande ”Bull Believer” är en perfekt illustration av zeitgeisten. Det är uppgivet men vill ändå höras.
På Skepta får vi precis vad vi förväntar oss – och det är onekligen kul. Han skäms inte för att spela hits och publiken skäms inte för att sjunga med. I skuggan av den engelska drill som nu helt dominerar rappen från Skeptas hemland känns hans grime distinkt omodern. Jag hade nästan glömt att den fanns och är glad för att bli påmind.
Olof Dreijer och Diva Cruz spelning på Höjden är en av festivalens höjdpunkter. Deras trumackompanjerade DJ-set är ett perfekt sätt att presentera deras nya EP. De blandar egna låtar med samba, portugisisk batida och brasiliansk funk – musik som är otroligt rolig att dansa till men som det finns för lite av i Sverige. Olof Dreijer har varit med i över tjugo år men är en av få som lyckas överraska på Way Out West.
Men frågan kvarstår: Varför ska man gå på Way Out West? Festivalens typbesökare framstår som någon som drivs av bekvämlighet – någon som tänker ”Man vet vad man får”. Det är kanske ett skäl lika gott som något att spendera nästan tre tusen kronor, men att 70 000 personer drivs hit av den viljan är ändå förvånande.
Att åka hit för festens skull känns lika främmande. Priserna, reklamen som möter en var man än vänder blicken, och den rigida säkerhetsapparaten får det att kännas som att man befinner sig på en flygplats. Inte särskilt festligt alltså.
Jag vet inte riktigt var i Way Out Wests dragningskraft ligger – men den finns uppenbarligen. Kanske är det ett resultat av bristen på konkurrens. Det finns helt enkelt inga andra riktigt stora festivaler i Sverige längre. Det är naturligtvis en bekväm situation för festivalen att befinna sig i, men bekvämlighetens onda tvilling heter stagnation. Har Way Out West befäst sin roll som Sveriges mesta – inte bästa – festival så till den grad att arrangörerna inte behöver bry sig längre?
