Om brat girl summer skulle bli den yngre generationens era den här sommaren, så skulle riot grrrl summer bli min. Medan Charli XCX själv och Kamala Harris ställde in det förstnämnda så blev det tyvärr så att Sleater-Kinneys förkortade turné i Europa satte krokben för den treenighet i nostalgi jag först hade framför mig när vi stod inför sommaren.
Jag fick därmed nöja mig med Bikini Kill och Gossip, vilket visserligen inte är illa pinkat, men jag grämer mig ändå fortfarande över Sleater-Kinneys inställda spelning på Syd for solen när jag tar mig till Valbyparken i Köpenhamn denna söndag i augusti. Inte så konstigt då det är ett band som varit med mig sedan nittiotalet men som jag aldrig lyckats se live.
Ett besök i Cisternene, Köpenhamns magiska underjordiska konsthall och en immersiv upplevelse signerad Taryn Simon, hinns med innan den danska indierockens stoltheter The Raveonettes, stiger på stora scenen Over havet kl 14:50. Festivalområdet, som ligger intill ett gulligt koloniområde är redan ganska crowded – även om jag inte alls upplever det logistiska haveri med långa köer som danska medier vittnat om efter torsdagen och fredagen.
Trots att jag en gång i tiden lyssnade mycket på Raveonettes och efterföljande The Kills känner jag mig mer intresserad av att spana in området och besökarna än att engagera mig i musiken. Kanske för att de båda är akter som gör sig betydligt bättre i en mörk klubblokal än en solig eftermiddag på festival. Ett band som däremot gör sig bra i en sådan setting är Sleater-Kinneys ersättningsband Dina ögon. Och även om jag inte direkt hurrade åt denna bokning är det ändå lite mysigt att se när Stockholmsbandet får danskarna att gunga. Anna Ahnlund, iklädd grön byxdress och friserad i en slarvig knut, och resten av bandet, levererar tight och monoton musikhögskoleprogg medan publiken dansar till “Mormor” och “Undantag” samt blåser blåsbubblor i den stekheta solen. En fin men kanske lite tråkig spelning.
När det sen är dags för min mest emotsedda spelning, Big Thief, svär jag lite över att de placerats på den lite mindre scenen Under himlen. Jag är nämligen inte ensam om att gilla Brooklynbandets folkdoftande indierock på den här festivalen och även om jag tycker att jag är ute i god tid för att köa till spelningen får jag en mycket sämre plats än önskvärt. (Spoiler: Jag hade gärna velat stå lägst fram) Dessutom är ljudet något sämre på den här scenen, vilket Lenker verkar märkbart irriterad över. Jag funderar också på om hon har dålig medhörning för hon sjunger inte lika bra som hon brukar.
Trots detta det får vi en ljuvlig inledning med starka singeln “Vampire Empire”. Vi får också höra smakprov på nytt material, låten “No Fear” ger verkligen mersmak, men tyvärr blir spelningen bara 7 låtar lång (kort). En besökare på första raden svimmar, vilket gitarristen Buck Meek snabbt uppmärksammar varpå ett lämmeltåg av sjukvårdare dyker in i publikmassan. Efter detta avbrott är det som att spelningen inte riktigt återhämtar sig. Allsången i avslutande “Not” ger dock gåshudskänsla.
Med ungefär noll förväntningar beger jag mig sen för att se dagens andra svenska akt. För trots att jag är medveten om att Viagra Boys är överallt sedan ett par år tillbaka har jag ärligt talat knappt orkat lyssna in mig på dem. Jag får mig dock ett gott skratt när Sebastian Murphy vrålar “Hello Malmöööö” som en första diss gentemot publiken, som vid det här laget börjar få en och annan öl inför västen. Jag ska inte hymla med att detta gäller även undertecknad och jag chockas lite över mig själv när jag konstaterar att Viagra Boys faktiskt är ett rätt kul liveband. Party liksom. Speciellt då keyboardisten och saxofonistens små åttiotalsoutfits räddar uppställningen från att explodera av toxisk maskulinitet.
Eftersom ölen flödade under Viagra Boys blir jag sen sugen på ett glas vin och bestämmer mig för att uppsöka den på festivalkartan utmärkta “vinbaren”. Det visar sig vara den tornliknande byggnad som jag trodde var någon slags variant på “vip-hyllan”. Även om jag hade fel är det samma slags publik som befinner sig där, man kan nämligen bara köpa vin på flaska. Det känns inte aktuellt, både med tanke på värdet av den danska kronan och på att jag redan hällt i mig en och annan craft beer (vem kan motstå To Øl?). Det blir en Tuborg istället. Vi är ju faktiskt i Köpenhamn och inte Paris.
På tal om Paris, nästa band ut är franska duon Air som är bokade för att framföra sitt debutalbum Moon Safari. Bandet spelar inuti en öppen ”låda” av Led-väggar med stjärnprojektioner vilket bidrar till intimitet genom sin tydliga inramning. Ljudmässigt är arrangemanget trollbindande eteriskt. Med en sättning av endast en kompande trummis och de båda frontmännen på synth och ibland akustisk gitarr, elbas och munspel lyckas man framhäva de olika partierna på ett livemässigt vis så att till exempel de fina basslingorna i “Talisman” får en framträdande roll. Jag kan sakna de kvinnliga vokalerna från skivan, men detta kompenseras med samplingar och vocoder-sång. Efter ett fantastiskt framträdande bjuds vi på extranummer med två låtar från drömlika soundtracket till filmen Virgin Suicides.
Syd for solen drabbades inte bara av avhopp gällande Sleater-Kinney, även Queens of the Stone Ages avslutningsspelning ställdes in. Ingen vettig människa kan sörja detta och det är otroligt tacksamt för att det istället blir Jack White som får stänga festen. Dels för att det fick mig att ge överraskningsalbumet No Name en chans. Jag hade nästan räknat ut honom och trodde nog aldrig att jag skulle lyssna till ett fullängdsalbum av honom igen. Tänk så fel man kan ha, det är en sångare, gitarrist och artist i toppform som stiger på scen vid kvart i elva. Då har solen gått ner över Syd for solen och mörkret infunnit sig. Det är fullt ställ från första gitarriff och White och bandet bjuder på en högintensiv rock ‘n’ roll-show som känns i hela kroppen. Som en Jimi Hendrix på speed spelar Jack bluesrock på sina många gitarrer, det är groovigt, tidlöst och extremt proffsigt framfört. De nya låtarna varvas sömlöst med White Stripes-låtar och The Raconteurs-hitten “Steady As She Goes”.
När White Stripes-spåret “I Think I Smell A Rat” spelas ungefär i mitten av setet kommer jag att tänka på uttrycket rat boy summer, även det en term som tiktok-generationen slänger sig med just nu, och att Jack White mycket väl kan räknas som en “rat boy”, sina 49 år till trots. Så det som skulle ha blivit min riot grrrl summer blev ironiskt nog en rat boy summer till slut. Men när introt till avslutande “Seven Nation Army” dundrar i högtalarna vid midnatt känns det ändå helt ok. För så här euforisk har jag inte känt mig på länge, eller ja… iallafall sedan Kathleen Hanna kickade igång sommaren med “Rebel Girl” i juni.
