Årets upplaga av Way Out West är en festival som verkar nostalgisk inför sitt eget förflutna. Man får känslan av att musiken saknar framtidsvisioner – men stämmer det verkligen? Fredagen på festivalen var delvis oinspirerande men ljuspunkterna lös starkt.
En ögonblicksbild: Samtidigt som jag och mina vänner lämnar festivalområdet för en välbehövlig paus börjar Oskar Linnros spela på Flamingo. Det är svårt att ta oss ut när folkströmmen rör sig i motsatt riktning. Min bild av artisten som en relik från den kulturella epok då alla bar sin iPhone i en liten läderficka som hängde runt halsen får sig en törn.
I tumultet får jag plötsligt syn på en bekant gestalt. Det är Anis Don Demina som spelar Swedish House Mafia under sitt DJ-set i Coca Cola-tältet.
Är vi på reklamkonferens eller på Way Out West? Vad är skillnaden på äpplen och päron? Anis Don Deminas uppträdande framkallar en trygg känsla av att veta exakt var vi är.
Var det så det skulle bli? Kanske hördes en och annan besviken suck på Lugerkontoret när det avslöjades att Benjamin Ingrosso skulle headlinea Way Out West på lördagen? Kanske är det därför årets line-up är så lik dem från det tidiga 10-talet, vilket Matilda Källén påpekade i DN efter festivalens första dag.
Det kan förstås som ett paradoxalt försök att återskapa känslan av att vara en festival som blickar framåt – på andra sätt än när det kommer till reklamsamarbeten med sina sponsorer. Det kanske finns några gamla heads på Luger som längtar så desperat efter gamla glansdagar att de helt enkelt försöker rekonstruera dem.
Jag tar allt det här med ro. Även om inramningen är själlös kan man ha besjälade stunder. Samphas spelning på fredagseftermiddagen inspirerar till att rycka på axlarna och glädjas åt det som är fint. När det regnar i början av hans spelning låtsas han som ingenting. När solen börjar skina medan han sjunger en cover av UK Garage-klassikern ”Gabriel” börjar han studsa som ett lyckligt barn. Han hade inte behövt avsluta sin spelning med att ropa ”embrace the light!” – vi fattar, och känner det, ändå. Sampha har världens snällaste röst, hans neo-soul är hoppfull och både han och bandet verkar tycka att det är genuint roligt att spela. Publiken får en varm kram. Det känns inte som att vi befinner oss i ett sterilt reklamlandskap.
Sampha slog igenom i samma veva som flera andra artister som spelar på årets festival. James Blake, Jessie Ware och Mount Kimbie är några av de andra. I början av tiotalet kändes deras musik som det mest framåtblickande som fanns. De mixade influenser från dubstep och UK Garage med RnB och något mycket mer popigt. Att återvända nu, tio år senare känns fint – nostalgiskt – men också rätt oväntat. Den här musiken är inte direkt i ropet just nu och det är inte så här framtidens musik låter idag. Snarare var det så här vi trodde att musik skulle låta i framtiden, då.
När solen går ner börjar Overmono spela. Deras hårt estetiserade jungle och dubstep existerar i någon mening i samma tradition som ovan nämnda artister. Om James Blake hittade sin stilmässiga inramning på Tumblr har Overmono däremot mer att göra med TikTok-estetiken corecore. Både projektionerna och musiken påminner om de sterila ödesmättade videomontagen. Det här är en av få spelningar på fredagens Way Out West som känns distinkt samtida. Om Sampha var varm och sprudlande är det här kallt och hårt.
Festivalens största dragplåster är Fred Again… Jag och mina vänner glömmer bort tiden i Aperol Spritz-baren, delvis som en följd av att man konstigt nog inte får lov att ta ut sina muggar därifrån. Kanske i ett försök att skapa en air av exklusivitet kring världens mest normie dryck. Hur som helst missar vi början av Fred Again… Det leder till att vi hamnar så långt bak i publikhavet – det är enormt – att det känns mer som att vi tittar på dem som är på konserten än som att vi är på konserten själva. Förvisso symptomatiskt för Fred Again… vars musik framför allt sprids i form av Instagram-reels från hans livespelningar – men inte så kul. Vi går vidare till Slowdive istället.
Det är tyvärr inte heller särskilt kul – till stor del för att publiken verkar så uttråkade. Två män står och tittar på handboll på en iPhone, bredvid dem står någon och skriver upp vilka låtar som spelas. Att ett så kultförklarat band kan ha en så oengagerad publik är mystiskt. Samtidigt förkroppsligar Slowdive på ett sätt känslan av att vara på Way Out West. Att vara på en konsert men samtidigt känna att man inte riktigt är där, och att tiden har upplöst – är det 2014 eller 2024? Det är hypnotiserande men utan att framkalla några starka känslor. Att deras visuals ser ut som en Windows-skärmsläckare är således perfekt.
Jag avslutar kvällen med Nourished By Times spelning på Folkteatern. Det blir en påminnelse om att musik verkligen kan vara kött och blod. Spelningen är intim, publiken liten men engagerad, och det märks att Nourished By Time är glad åt att spela live. Det är tajt men inte tillrättalagt. Hans punkiga, åttiotalsdoftande sovrums-RnB känns som det mest uppfriskande under hela dagen: ett artistskap som tittar bakåt men pekar framåt. Nourished By Time bevisar att man kan blicka mot sitt förflutna utan att drabbas av en förlamande nostalgi.
