Way Out West är inne på sitt sjuttonde år och det råder inga tvivel om att Göteborgsfestivalen fortfarande är en maktfaktor. Ingen annan svensk festival kan mäta sig med dess status – det gäller allt från bokningarna, inramningen och wow-faktorn (ni förstår säkert att jag menar wow-känslan som infinner sig när en speciell händelse eller upplevelse får det att kännas gött i kroppen). Nu är inte konkurrensen stenhård och det ska arrangörerna vara glada över. 2024 saknar nämligen de riktigt stora dragplåstren – det vill säga artisterna som är störst just nu. Nostalgibokningarna är dock många.
Det har aldrig hänt tidigare att jag stått vid grindarna när Way Out West slår upp portarna – det är visserligen bara ett avspärrningsband som en av funktionärerna klipper av, men det känns ändå kul att få vara en av de första på området. Vad är det som lockar denna tidiga torsdag? Det är ingen mindre än hemstadens egna countrydrottning Sarah Klang – en artist som vuxit stadigt i popularitet och det råder inga tvivel om att hennes personliga betraktelser går hem hos publiken. Vi får bland annat höra nya singeln ”Beautiful Woman”.
Det är ett välkänt faktum att det inte är en fördel att inleda en festival, men publiken är med på noterna och även om det inte är ett publikhav som möter Klang och hennes uniformt klädda kompband så är det långt ifrån öde.
Way Out West har sedan starten beskyllts för att sällan eller aldrig boka lokala artister, men de senaste åren har situationen blivit något bättre och att Klang klarar av att möta Flamingo-scenens krav på popularitet kommer nog inte som någon större överraskning. Det är få artister – både internationellt och inhemskt – som kan mäta sig med hennes röst. Nu blir dessvärre spelningen aningen ljummen och de riktiga topparna har svårt att infinna sig. Det går dock inte att värja sig mot underbara ”Belly Shots” eller skimrande ”Halloween Costume”.
Det råder bra festivalväder – vindarna är ljumna och solen som framträder med jämna mellanrum håller behaglig högsommarklass. En annan som håller hög klass är brittiske hiphop-artisten Loyle Carner, vars jazziga och souliga framträdande övertygar på alla sätt. Jag missar tyvärr inledningen som jag tillbringar framför The Kills, vilket kändes som bortkastad tid, men deras comebacksingel ”New York” från förra året framförs på ett sätt som visar att dessa bluespunk-veteraner fortfarande är att ta på allvar. I stort kändes dock konserten ganska trött och eftersom Jack White, med nyfunnen energi, rör sig inom samma genre blir valet att lämna för nämnde Carner.
Carner är en artist som vågar visa känslor och låtar som ”Damselfly”, ”Angel” och ”Ain’t Nothing Changed” visar en textförfattare som är både målande och poetisk. Och han verkar glatt överraskad av responsen från den svenska publiken – välförtjänt.
På grund av hunger väljer jag att avstå två av kvällens mest intressanta mindre bokningar, det vill säga Tkay Maidza och Yves Tumor, men förhoppningsvis får jag en ny chans vid ett annat tillfälle. Innan dessa spelningar hinner jag dock se hyllade Big Thief – ett band som jag velat se ända sedan 2019 års U.F.O.F.
Brooklynbandet Big Thief frontas av Adrianne Lenker och med högt uppdragna Carhartt-byxor tar hon klivet ut på Way Out Wests största scen som att det vore en skitig klubb någonstans i ingenmansland, där publiken kan räknas på händerna. Och detta är bandets storhet – de struntar i förväntningar och ramverk. Samtidigt rör de sig i en alternativ lo-fi-genre där denna inställning tillhör vardagen. Hur som helst kan Lenker beskrivas som Benjamin Ingrossos – lördagens dragplåster – raka motsats (även om hon bjuder på ett par danssteg emellanåt).
Big Thief både skränar och förför och en av höjdpunkterna är Lenkers avgrundsvrål i låten ”Contact”. I det stora hela gör bandet en bra spelning och de blandar obskyrt med mer etablerade låtar.
Efter en välbehövlig andningspaus landar jag framför James Blake, men hans konsert blir lite för mycket sömnpiller för att jag ska vakna till. Jag såg Blake på Way Out West 2019 och denna spelning kändes inte lika dåsig, men kan minnas fel.
Det blir att vända blicken mot Azalea-tältet och R&B-artisten Yaya Bey. Detta är en bokning som jag sett fram emot sedan utannonseringen, men starten blir aningen trög. Publiken är fåtalig och ljudet känns svajigt. Bey är dock charmig, personlig och får igång publiken med avslappnat – delvis politiskt – mellansnack. Musiken blandar allt från lovers rock till neosoul och det är få av dagens artister som ger ett så unikt intryck som Bey.
I min värld håller dagens Way Out West på att bli allt för mycket nostalgifestival där 45-plussare får sina kickar genom att se band eller artister från förr, medan de stora nutidsartisterna lyser med sin frånvaro. Det kan givetvis vara en kostnadsfråga, det är ändå synd. Jag ska dock inte klaga – att avsluta med PJ Harvey och därefter Jack White får mig att minnas 90-talet och det tidiga 00-talet. Och detta avslöjar undertecknads ålder, men låt gå.
På 90-talet lyssnade jag oerhört mycket på PJ Harveys första skivor och låtar som ”Dress” och ”Man-Size” och ”50-ft Queenie” fick mig att gilla skränig alternativrock. Efterhand blev musiken mer teatralisk och jag tappade delvis intresset, men jag har ändå fortsatt att lyssna. Ikväll blandar Harvey friskt mellan dåtid och nutid, och nämnda låtar lät lika bra nu som då. PJ Harvey är en urkraft att räkna med.
På andra sidan konsertområdet hörs plötsligt The Stooges-klassikern ”Loose” och mitt i låten äntrar Jack White scenen. Han tar i fri tårna och detta blir en spelning med hög energi och det känns som att den forne White Stripe-medlemmen fått en nytändning som är både oväntad och välkommen. Nya skivan No Name tillhör något av det bästa som 49-åringen släppt och skivans råa energi återfinner sig på scen.
White öppnar med ”Old Scratch Blues” och ”That’s How I’m Feeling” från nämnda album och blandar därefter nya låtar med äldre solonummer som ”Love Interruption” och olika White Stripes-hits. Det är kul när artister överraskar och White överraskar med att gå tillbaka till rötterna. Klockrent!
Att se White 2024 kommer inte att gå till historien som något alldeles extra, men fungerar alldeles utmärkt som avrundning på festivalens första dag. Och kvällens setlist stängs föga förvånande med ”Seven Nation Army” – i denna stund är det nog ingen som saknar Queens Of The Stone Age som ställde in sin spelning för att sedan ersättas av Jack White.
