Pig Wrestler har släppt en ep, Sings the Blues. De fyra låtarna skapar snabbt en sprudlande inre bildvärld och ett, i brist på bättre ord, gött stämningsläge. Hur kan musiken beskrivas? Som en aningens osynkad punkigt psykedelisk härva till basdriven ångvält, på framfart längs en landsväg för att bjuda på moonshine och sjunga blues utanför en dystopiskt utrustad ladugård. Elektroniskt slowjam baserat på bluestolva och en sjudande fantasi.
Jag har aldrig druckit moonshine. Nu vill jag inget hellre än att transporteras till den där dystopiska gudsförgätna hålan i efterdyningarna av Apokalypsen, ivrigt pynta med flimrande gamla lampor upphängda i ölflaskor över gården, smutta monnshine mellan varven, få igång den stora brasan, dra fram den knarrande gungstolen, tända pipan, bjuda in alla långväga grannar… Och sedan förväntansfullt lyssna efter de första tonerna som letar sig in genom den täta förvridna granskogen, tecknet på att Pig Wrestlers ångvält närmar sig.
De kommer för att korka upp flaskan med oss och ge oss en natt av glömda bekymmer och mullrande toner, av ohämmad dans och en obefintlig morgondag. Muterade vargar må yla längs utkanten av brasan och de flimrande glödlampornas sken, men vem orkar bry sig när vi kan ge oss hän och sjunga med i ”FIRE”, ”Trump Tower Blues”, ”Farm Aid” och ”Slick Slacker Blues”? Man dras liksom med, rakt in i de rumlande basgångarna, den pockande takten och sången som närmast mumlas ut i mungipan, där orden får tävla med ett halmstrå som tuggas på lite sådär lagom nonchalant.
Morgonen efter samlar de sitt pick och pack ombord sin ångvält och drar vidare. Och vi ser med trötta ögon och värkande huvuden ändå längtansfullt på dammolnet de lämnar efter sig. Visst kommer de tillbaka igen? Nog hoppas vi det.
[Pig Wrestler, 5 juli]
