En bit utanför Varberg, mitt inne i lantliga Tvååker, ligger det undangömda men fantastiska Strömma Farmlodge. Ett B&B med tillhörande restaurang, café och butik, men som även inrymmer en större scen som genom åren lockat till sig förvånansvärt många större akter. Jag såg exempelvis Sahara Hotnights här för två år sedan för att nämna en av många.
I lördags var det dags för Göteborgska Hästpojken att besöka den lantliga idyllen med färska skivan River av ett liv i bagaget. Bandets utveckling har varit konstant, från punkiga debuten Caligula till de mer melodiösa, souliga och avskalade senare albumen, vilket återspeglas även i kvällens setlist.
De inleder med ”Brinner” från 2013 års En magisk tanke och blandar därefter förvånansvärt mycket gammalt med låtar från nya skivan. Gladast blir jag när jag i följd får höra första singeln från debutalbumet, ”Shane MacGowan”, övergå till samma albums bästa spår, ”Cancerkropp”. Där är det precis sådär högt, slamrigt och stökigt som turnéerna var mellan åren 2007-2008. Emellanåt tar de dock ner tempot med låtar som ”Där vi möts” och ”Lena 60”, men drivet finns där trots allt hela tiden.
Hela bandet är på gott humör och tillsammans med det fantastiska vädret finns det inte så mycket som kan gå fel. Inte ens att de körde fel hit påverkar nämnvärt. ”Tack för att vi fått komma till Strömma. Men det fanns visst många platser som hette något med Strömma, så vi körde till fel först…” berättar Martin från scenen.
Bandet känns fortfarande för mig som ett relativt ungt band, utan att jag egentligen riktigt kan sätta fingret på varför. De har trots allt existerat sedan 2007 och hunnit med hela fem fullängdsalbum. Kanske beror det på att de är barndomshjältar som varit med mig större delen av övre tonåren till ung vuxen-ålder. Men faktum är att frontmannen Martin lyckas, trots en ålder på 44 år, framföra låtarna med en precis lika ungdomligt jag-bryr-mig-inte-attityd som på den gamla goda Bad Cash Quartet-tiden.
På piano ikväll har vi ena halvan av Steget, Nils Dahl, som kanske inte spelar pianot som på albumversionerna av exempelvis ”Gitarrer och bas, trummor och hat” eller ”Sommarvin” utan istället sätter sin egen prägel på låtsetet utan att det för den sak gör låtarna mindre rättvisa. Dessutom fungerar han oväntat bra ihop med gitarristen Adam Bolméus.
Avslutande extranumret ”Caligula” ramar perfekt in idyllisk kväll med sitt punkiga slammer framför en magisk solnedgång över de halländska åkrarna.
