Bruce Springsteen och hans E-Street Band gjorde den första av två konserter på nygamla Strawberry Arena i måndags, och på torsdagskvällen genomfördes den andra.
Det skulle vara så trist och antagligen väldigt svenskt att vara ageist och prata om ålder, bara för att någon en gång trodde att rock ’n’ roll roll enbart var ungdomskultur. Det är det ju inte sedan länge. Uppenbarligen. Egentligen tycker jag alltså inte en behöver eller borde prata om ålder, men det kan vara, eller börjar i alla fall närma sig de sista chanserna att se Bruce och hans band innan de tillslut lägger ner.
Det är inte låg medelålder bland besökarna, och det är gubbar och tanter och trevligt är väl det. Det enda lite svårare är att se alla unga gubbar och tanter som är på plats – ja, unga gamlingar.
Det är nästan orimligt att det här är första gången jag ser Bruce Springsteen. Jag har trots allt lyssnat mycket de senaste tjugo åren vilket såklart i sammanhanget inte är så länge alls. Men så är det ju med det när det är över femtio år sedan bandet bildades.
Nu är dom i alla fall här och ja det ska väl babblas om Ullevi -85 och sådant i vanlig ordning i olika medier. ”Sååååå legendarisk konsert” osv. ”Ullevi skakade”. Jo vi vet och vi har hört det cirka hundra gånger nu.
När jag kommit på plats på läktaren ser jag några snygga vaga rökmaskiner pysa ut rök på två ställen i publikhavet. Strax efter utsatt tid träder de ut på scenen till massivt jubel. Konserten börjar på riktigt i tredje låten ”No Surrender” och då märks det tydligt att bandet är i bra form.
Är det arenarock så ska det vara mycket gitarrbyten och jag räknar till fyra eller fem Rickenbacker- gitarrer (populariserade av bland andra The Beatles) av samma modell i olika färger hängandes på Steven Van Zandt. När jag ändå är inne och nördar på gitarrer så kan jag ju nämna att Bruce själv förstås spelar på sin träfärgade Fender Telecaster hela konserten och vissa saker finns det ingen anledning att ändra på. Jo, han byter till akustisk gitarr då och då såklart.
”Hungry Heart” är ju bra, och är en av de låtar som får bäst respons förutom kavalkaden som är extranumren, men den är också lite trist. Här händer den första riktiga allsången och det är såklart kul men jag längtar redan till nästa låt.
Sedan får vi en rätt så förändrad version av fantastiska ”Atlantic City” från avskalade och inflytelserika Nebraska. Just den här låten hade jag hellre hört så naken som den är på skiva. Jag hörde faktiskt ett ännu bättre framförande av den här låten nyligen i ett privat sammanhang men det är en annan berättelse.
Bruce introducerar ”Long Walk Home” från kriminellt underskattade Magic med att säga ’this is a prayer for my country’. De hade gärna fått spela fler låtar från denna utmärkta skiva från hans senare katalog. ”The E Street Shuffle” och struttigheten och stompet som sedan även följer i covern ”Nightshift” är inte det jag vill höra men samtidigt är det rätt fint att The E Street Choir får glänsa lite i den senare. Och ja en bön för hans land kan ju verkligen behövas i dessa skeva tider då verkligheten överträffar fantasin och när det finns risk att en clown återigen blir president.
Jag hade inte vågat hoppas på att få höra en av Bruce bästa låtar ”Racing In The Street” men det får jag och här blir det känslosamt på riktigt. Det är en av hans bästa låtar och det långa instrumentala outrot är så gripande att jag nästan glömmer bort var jag är. Munspelet åker fram och det står klart att det är dags för ”The River” från skivan med samma namn. Nu får allsången ta över delar av första versen och sedan följer den med resten av resten av låten. Det är starkt och fint.
”Because The Night” är en riktig rocker och den rockas på bästa sätt. Vi får en till diamant i form av ”I’m On Fire” och eftersom jag inte kunde låta bli att kolla på setlisten från måndagens konsert så märker jag att det här är emo-kvällen, vilket passar mitt huvud som mormors hemstickade mössa en kall vinterdag. Bruce är som bäst när han är nervigt peppledsen som i denna låt.
Setet avslutas med självklara hitsen ”Badlands” och ”Thunder Road”. Hade det slutat här hade det varit en fantastisk konsert, men självklart kommer ett pärlband av energirika panglåtar under extranumren och gör det ännu mer fantastiskt. Bandet kommer ut och river av ”Born In The USA” och hela arenan tänds upp. ”Born To Run” och ”Dancing In The Dark” är oemotståndliga och band och publik brinner tillsammans.
”Tenth Avenue Freeze-Out” är inte en av mina favoriter men bilderna på bortgångna medlemmarna Clarence Clemons och Danny Federici blir en fin hyllning. Den förstnämndes saxofonspel ersätts hur bra som helst av hans brorson Jack Clemons sedan 2012. ”Twist And Shout” är väl kul men ett annat band gjorde en cover på den för länge sedan som jag nog tycker räcker. Men kul med allsång förstås.
Bruce avslutar sedan själv med ”I’ll See You In My Dreams” och det släcks ner och Bruce säger ’vi älskar er, vi älskar er’ på knagglig svenska. Textraden ’for death is not the end’ är talande och sann gällande honom, det kommer aldrig ta slut, musiken kommer leva vidare sedan men det blir om länge får vi hoppas.
Vi får hoppas på fler besök. Klart och slut och visst är han en Boss, Bossen.
