Shit Art släppte We Move Through Fractal Landscapes sjunde juni 2024. Pär Körsell och Petter Skerfving ger oss återigen sin säregna version av en experimentell blandning av elektroniskt och noise, bas och gitarr, lyrik ibland. Deras sjunde skiva är konst och kanske en filosofisk betraktelse lika mycket som den är musik. Ljuden är fyllda av textur, lager och djup, vilket speglas i både skivomslaget och titlarnas ordval. Sång och lyrik är ovanligt i Shit Arts musik, men det litterära och konsten är ändå en omistlig del av helheten.
Som de själva uttrycker det när de presenterar sig:
“Branding the shit out of art.”
Jag kan inte annat än buga och bekräfta. De avstår allt som inte är genuint nära och meningsfullt. Inte ett ljud, bokstav eller ton som inte bär på känsla. Inget överflödigt, inget tillgjort. Det är nära, avskalat och sårbart, med en god dos integritet och mystik där vi som lyssnare ges respekten att ta emot något autentiskt och själva skapa vår egen upplevelse och tolkning i mötet.
“Life beats down and crushes the soul and art reminds you that you have one.”
– Stella Adler
We Move Through Fractal Landscapes gör detta för oss lyssnare. Musiken finns vid vår sida som en kravlös närvaro i de mänskliga känslorna av sorg och saknad. Stunder där livet tynger med känslan att själen sakta krossas under trycket. Samtidigt finns låtarna där som den konst – the art – som påminner om att vi har en själ, att vi kan finna mening, att vi inte är ensamma i det svåra.
Skivan rör sig med oss i landskapet mellan skörheten och styrkan, sorgen och sårbarheten, i att sträcka sig ut med hoppet i fingerspetsarna, i att möta något nytt och okänt. We MoveThrough Fractal Landscapes kretsar kring teman som avsked och död. Med ena foten på andra sidan; i stadiet av mellanrum och andlöshet i sorg som just börjat komma till ro. En livets cirkelrörelse av nystarter, höjdpunkter, falnande potentialer och avslut – där något annat kan ges plats att ta vid.
Några av de låtar jag förlorar mig mest i är ”Tendrils Grow”, ”Fractal Landscapes” och ”destination”, men skivans absolut mest oförglömliga låt kan svårligen sägas vara annan än ”soundwaves”. Jag påminns om Ryuichi Sakamotos skiva 12, en besläktad närhet i andetagen och stillheten som gör musiken sällskap.
”soundwaves” är ett drömskt mellanland som svävar över marken och hänger tyngdlöst under vattenytan, tiden försvinner. Shit Art inkluderar sällan sång, är det just frånvaron som gör denna tillfälliga närvaro så vacker? Det är något angeläget och nära i sången, denna gång framförd av Pär Körsell, som hänför. Avskalat och enkelt, en svår konst att lyckas med.
Sången är närmast tystlåten och försiktig, samtidigt stadigt och kompromisslöst närvarande. Var det meningen att vi skulle höra? Som en spegling av att ha sällskapet av sina egna tankar, medan man betraktar universums vågrörelser i tidlöshet. Genom ”soundwaves” får vi den märkliga ynnesten att uppleva detta; genom en annan människas uttryck. Ljudvågorna bakom sången sköljer över dig. När låten tar slut får du vara beredd på att känna dig desorienterad.
[Krank It, 7 juni]
