Misha Panfilov, estnisk kompositör och multiinstrumentalist baserad i Portugal – vad kan man säga? Har du någonsin en dag där allt känns allmänt svårt och tungt eller bara vardagligt grått och trist? Lita då på att Panfilov ger dig ett leende! Den nya skivan To The Mesosphere And Beyond gör oss inte besvikna.
Precis som alltid har jag personligen ett svårt motstånd mot allt som skulle kunna falla in under paraplyet “kitsch”. Och precis som alltid har varje regel sitt undantag. Misha Panfilov är ett för mig ett rungande undantag i aversionen mot “kitschighet”. Musiken är så barnsligt fylld av glädje och så underbart fjantigt charmant att jag vare sig kan, eller vill, låta bli att falla för den. Hur ska man kunna motstå en så välkomponerad och tight spelad blandning av funk, jazz, bossa nova, electronica och världsmusik, när den spelas med sådan uppsluppen hängivenhet?
To The Mesosphere And Beyond består av två låtar, cirka 16 minuter vardera. Det enda jag inte uppskattar med skivan är de första minuterna av den första låten, “Mesosphere”. Där går kitsch och slisk över min toleransnivå, med någon slags söderhavsö-klysha till melodi. Lite synd, med tanke på hur bra resterande del av den låten ändå är. Ta mitt råd och håll ut, om du heller inte kommer överens med skivans intro, det är mödan värt! Halvvägs in i låten kommer vi verkligen in på de goa bitarna, “Mesosphere” rullar på med en otroligt mysig basgång ackompanjerad av blås av olika slag, synth och… mer. Lyssna själv, och försök hålla diggandet och ett fnissande leende på avstånd, om du kan.
Den andra låten på skivan, “New Orbits”, är kort sagt härlig lyssning rakt igenom. Den inleds med en förvånande (eller inte?) kinesisk tonalitet, ett inslag som återkommer och vävs in och ut genom låtens gång. Även här finner vi en charmant basgång som inte släpper greppet, tillsammans med flöjt i oftast, men inte alltid, kinesisk tonalitet och ett uttrycksfullt saxofonspel och trumpet som ibland svarar flöjten som ett eko, ibland kör lite mer av sin egen variant på den återkommande melodin. Och såklart, de där inslagen av electronica som finns med som den barnsliga glädjen i det mesta vi hör från Panfilov.
En del skulle kanske säga att det blir en aning repetitivt? Äsch, själv är jag för upptagen med att gunga med, flina glatt och… kurra lite!? Jo, just som en fluffig kattunge, tillfreds med livet.
[Funk Night Records, 14 juni]
