Svensk punkrock exploderar på STHLM Fields

Foto: Petter Hellman/Rockfoto

Det är dags att stänga av EM-matcherna på TV:n och bege sig ut till gärdet för att bevittna kanske den största matchen någonsin inom svensk punkrock. Under flera dagar har de två svenska banden, Viagra Boys och The Hives, grälat och ikväll ska det avgöras vem som är bäst. Det känns nästan som en svensk, mer vänskaplig, motsvarighet till OasisBlur-duellen under 90-talet. Men, innan kvällens match drar igång ska Lover’s Skit och Hurula spela.

Lover’s Skit öppnar sista dagen av STHLM Fields med kraftfull bas och trummor. Vokalerna påminner om Amyl And The Sniffers med samma skrikiga och råa röst, vilket går bra ihop med det intensiva tempot. Trots den något glesa publiken och regnet är energin hög på Gärdet.

Inte långt efter intar Hurula scenen och det rullar in fler och fler på festivalområdet. Det är en blandad publik med både unga och äldre som sjunger med i låtarna. Bästa sättet att beskriva Hurulas sound är en blandning av Håkan Hellström och Kent med melankoliska melodier och en unik röst. Själv saknade jag klassikern “Ny Drog” men annars levererade Hurula och bandet en bra prestation.

40 minuter senare utbrister publiken i jubel när den ökända ”kiss camen” dyker upp på skärmarna. Det osar Viagra Boys och alla väntar ivrigt på det efterlängtade punkbandet. “Hej alla vackra knullknarkare” hälsar frontmannen Sebastian Murphy och det är ingen fråga om att det är just Viagra Boys som står på scenen. Det går helt enkelt inte att stå still när Oskar Carls saxofon börjar låta och bandets något okonventionella musik spelas. Viagra Boys är en beroendeframkallande drog, när du väl gett dem en chans går det inte att sluta lyssna på dem – kanske är vi alla inte knullknarkare utan snarare viagraboysknarkare?

Murphy tar sin tid mellan låtarna för att håna det bortglömda 90-talsbandet med deras pensionärs-fans. Viagra Boys-fans däremot, de blir bjudna på efterfest vid nio när The Hives går på, för att få dela med sig av sina låtidéer och tafsa på Murphy. Viagra Boys är ett mysterium, de är obscena, sliskiga och sjuka, men trots detta är de svårslagna och ett av Sveriges bästa band. Fansen är så pass hängivna att bandet kan bjuda på en ny, okänd låt. Även om publiken skanderar efter “Return To Monke” avslutas första halvleken av matchen mellan de två banden med Henrik Höckerts fantastiska bas på “Research Chemicals” och en massiv moshpit. Viagra Boys tar ledningen med 1-0.

Foto: Petter Hellman/Rockfoto

Ingen behöver ens se scenen för att veta att The Hives är på när det blir knäpptyst och första tonen av “Bogus Operandi” spelas. Man börjar nästan sväva när de alla står i sina matchande kostymer – det går helt enkelt inte att beskriva euforin när hi-haten tar upp tempot och riffet kommer in. Till skillnad från när Viagra Boys spelade är publiken mycket tätare och det är svårt att se något annat än en 50-årig mans nacke. Däremot är energinivån bristande till en början, vilket får Howlin’ Pelle att klaga på att publiken inte är tillräckligt högljudd. Den låga energin kan ha och göra med den oerhört korta pausen efter erektil dysfunktions-gruppen.

Men, efter några låtar har alla återhämtat sig och några riktigt vilda moshpits skapas vilket får en att ifrågasätta om man kommer ta sig ifrån Gärdet vid liv. The Hives som inte har en enda lugn låt visar varför de är ett perfekt liveband. Pelles energi på scenen gör honom helt oslagbar och när han väl lyckats få upp farten går det inte att stoppa honom. Detsamma gäller Hives-pensionärerna som plötsligt blir 30 år yngre när det ökända “Hate To Say I Told You So” riffet spelas. Skor, öl och allt annat man kan tänka sig flyger upp i luften tillsammans med rösterna från dem cirka 12000 på plats när Pelle utbrister i sitt skrik efter bryggan.

Under kvällen imponerar Howlin’ Pelle med sin röst men samtidigt är det nästan förvånansvärt hur hela bandet lyckas röra sig som ett. Varje komponent är oerhört imponerande för sig, men det är desto mer imponerande hur de lyckas få ihop allt – gitarren, trummorna och basen tillsammans med Pelles röst till just det som vi fått lära känna som The Hives. Under kvällens sista låt “Tick Tick Boom” drar de ut på bryggan och efter önskemål bjuder de på ytterligare en refräng av “Hate To Say I Told You So” för att sedan återvända till “Tick Tick Boom”, vilket bokstavligt talat får publiken att explodera. 1-1, The Hives kvitterar.

I efterhand önskar man nästan att The Hives hade spelat innan Viagra Boys då man hade velat se samma energi i början av deras set som i slutet. Samtidigt löste det sig ändå tack vare Pelles beundransvärda energi vilket smittade av sig på publiken. Det enda som kvällen saknade var ett avslut på fejden mellan de två banden, ett riktigt avgörande ögonblick med båda banden på scenen. Istället förhöll sig The Hives nonchalant till grälet, som om de stod över det. De hade ändå lite att säga om Sveriges kanske näst bästa band men fokuset låg främst på musiken och publiken.

Både The Hives och Viagra Boys visade upp sin unika stil och bjöd på en riktigt bra show, och det är just det som gör svensk punkrock så levande då den inte är något annat lik. Alla som var på STHLM Fields kunde lämna Gärdet med en känsla av att ha varit med om något historiskt och extraordinärt, där passionen för live-musiken står som den verkliga segraren.

Punkrocken lever helt enkelt vidare, starkare än någonsin.