Subkultfestivalen 2024 – en subkulturell solskenshistoria

Foto: David Sundbaum

Årets upplaga av Subkultfestivalen kan bäst beskrivas som en solskenshistoria. I höstas verkade festivalens framtid högst osäker. En crowdfundingkampanj drog igång för att rädda årets upplaga och under helgen slogs publikrekordet med råge. HYMN var på plats under helgen för Subkultfestivalen 2024 i Dalboparken i Vänersborg.

Det känns nästan lite symboliskt att det oväder som på förhand har hotat dra in över delar av Västergötland under helgen, helt lyckas undvika festivalområdet. Sommaren 2024 är Subkultfestivalen starkare än någonsin.

Årets upplaga har lockat så många besökare att den ordinarie campingen, vackert benägen nära Dalbobron (och perfekt placerad för dryckesleken ta en shot vid varje broöppning) för första gången är fullbokad. En alternativ camping har upprättats i närheten och det märks att fler människor rör sig inne på festivalområdet i år.

Den alternativa elektroniska musiken har, likt gothmodet, varit en stor del av Subkultfestivalen sedan allra första upplagan 2016. Sedan några år tillbaka följer det även med ett väl tilltaget utbud av svensk punk. I år ryms även två synthwaveakter: kanadensiska Das Mörtals dansanta set mot svenska Waveshapers stämningsfullt neonskimrande serenad. Och så gör även bitpopen ett gästspel.

aux animaux – Foto: David Sundbaum

Redan under torsdagskvällen, efter årets varmaste dag, öppnar en liten del av festivalområdet upp. Under fredagen, den första ordinarie festivaldagen, blir aux animaux den första akten jag ser på Stella, den mindre av områdets två scener.

aux animaux står nästan för en helt egen mikro-subkultur. Spelningen (eller seansen) inleds med några instrumentala nummer som sätter den skräckfilmsinspirerade stämningen. Ett klädbyte följer innan Gözde Duzer sparkar igång sin pulserande hauntwave – en högst egen hybrid av darkwave, synthwave och EBM. Thereminen får ta stor plats i både musiken och i scenshowen som har utvecklats mycket sedan jag började följa henne för några år sedan.

Några timmar senare står O+HER på samma scen. Sidoprojektet från Tobias Bernstrup och Abu Nein-sångerskan Erika Li Lindqvist är i det närmsta ett dreamteam inom svensk darkwave. Och resultatet är verkligen precis vad man hade kunnat hoppas på. Mörkret och stämningsbyggandet från Abu Nein i kombination med energin och de konstnärliga ambitionerna från Tobias Bernstrups arty italo.

För min del blir blir det här fredagens mest positiva överraskning. Samspelet mellan de två karismatiska frontfigurerna – coolt poserande Erika mot energiskt utlevande Tobias – är oerhört effektfullt och får mig att se än mer emot mer material från det här projektet.

När det gäller scennärvaro får de dock se sig slagna av en annan duo. Franska Potochkine verkar i liknande gränsland och tar de teatrala ambitionerna ännu längre med hjälp av operaskolade(?) sångerskan Pauline Alcaïdé.

O+HER – Foto: David Sundbaum

Årets bokningar håller väldigt hög nivå överlag. Punkbanden får spela på den lite större utomhusscenen Aura. Redan under fredagseftermiddagen är det fullt ös med charmiga unga Småjävlafötter som spelar refrängstark trallpunk med smarta oneliners och furiös d-takt om vartannat.

Efterföljande Pablo Matisse är enda(?) akten med direkt anknytning till Vänersborg. Sångaren Per Stålberg (som vi annars känner igen från internationellt erkända indierockarna Divison of Laura Lee) berättar att han växte upp bara några kvarter från parkområdet. Stämningen blir närmast mysigt familjär när han hälsar till sin bror och några gamla kompisar i publiken mellan punkurladdningarna.

Musiken drar åt amerikansk hardcore med uppenbara inspirationskällor som Bad Brains och Minor Threat (de tolkar sistnämndas ”I Don’t Wanna Hear It” som näst sista låt). Men även med en stark melodiös sida som, inte minst i medryckande ”Wasting Light”, vittnar om att de delar en medlem med The Soundtrack of Our Lives (även fast Ian Person inte är med på scen i helgen).

Lastkaj 14 – Foto: David Sundbaum

Lastkaj 14 är ett välbekant namn i sammanhanget. Under fredagskvällen står den välrenommerade trallpunksinstitutionen för den kanske starkaste spelning jag hittills sett dem göra. Energinivån når sin topp när båda gitarristerna Bulten och Kapten Grå och sångaren och basisten Stryparn hoppar jämfota i takt under obligatoriska avslutningen ”Håll Höjd”.

Även Charta 77, som firade sitt 40-årsjubileum häromåret, tycks fortsätta glöda sporrade av det deprimerande politiska klimatet. Spelningen under lördagskvällen bjuder, utöver gamla trallpunksklassiker från storhetstiden, även på låtar från nya albumet Den Sista Måltiden. Som väntat delas det ut en räcka välriktade kängor åt de borgerliga, bland annat när sångaren Per Granberg ironiskt presenterar ”Gå Framåt” som en ”kampsång för nyliberaler”.

Det inhemska punkprogrammet rymmer även ett återbesök från Mimikry. Och sångaren Hjalmar Östman är bara en av flera återvändande artister som, i sitt mellansnack, hyllar och pratar om hur viktig Subkultfestivalen är. Som påtalar att utan eldsjälar som driver den här typen av evenemang blir det bara kommersiella stadsfestivaler kvar.

Charta 77 – Foto: David Sundbaum

Under fredagseftermiddagen blir det lugnare tongångar med Stilla Havet. Den postpunkiga indieakten har med tiden rört sig mot ett renare, elektroniskt drivet uttryck. Den stämningsfulla spelningen ger associationer till storheter ur 80-talets synthpop-era men får mig också att tänka på andra samtida wave-revivalister som Drab Majesty.

Årets elektroniska line-up bjuder även på några favoriter i repris. Både Me The Tiger och inhoppande Priest har spelat på Subkultfestivalen tidigare men är nu uppflyttade till stora scenen. Det lilla tältet framför Stella-scenen är välfyllt under såväl old school-EBM-revivalisterna Sturm Cafés mysigt röjiga spelning som under S.P.O.C.Ks hitkavalkad.

Stämningen under S.P.O.C.K-spelningen går nästan att ta på. Kärleken mellan bandet och publiken är överväldigande. En liknande känsla infinner sig när återvändande Dunderpatrullen avslutar fredagskvällen med en tidsresa till åren då bitpopen regerade campingarna på Emmaboda- och Arvikafestivalerna. Med en scenshow skulle kunna passera för ett väldigt onyktert LAN-party,

Ninjaspark – Foto: David Sundbaum

Ninjaspark (som bland annat är kända från en urspårad spelning som fick avbrytas på Arvikafestivalens campingscen – och från en särskilt elak sågning av en ignorant jury i TV4s mobbningsprogram Talang) framstår, med sin stilrena 8-bitarspop, nästan som disciplinerade i jämförelse.

Den återförenade bitpopakten (fast de själva föredrar att kalla det blipblop) förvandlar tältet framför Stella-scenen till ett färgsprakande barnkalas med vattenpistoler, badbollar, regnbågsflaggor och en födelsedagsfirande frontfigur som inleder spelningen med att dela ut tårta till publiken. Och som senare under konserten, i ett infall av ren glädjeyra, tar på sig en cykelhjälm för att slå en kullerbytta över kravallstaketet. Allt till musik som låter som de hypotetiska soundtracken till TV-spelen du aldrig spelade som barn. Jag har svårt att tro att någon inte lämnar tältet åtminstone lite gladare efter den här musikaliska serotonininjektionen.

För desto mer allvar står franska Sierra med sin, på samma gång dansvänliga som mörka och stämningsfulla, blandning av tung techno, EBM, darkwave, synthwave och electropop. Stilblandningen känns högst egen och lika gångbar på en techno- som en gothklubb. Uppenbarligen även i en folkpark i Västergötland.

Go_A – Foto: David Sundbaum

Ukrainska Go_A är garanterat enda bandet på line-upen som har deltagit i Eurovision Song Contest. I hemlandet var de dock kända långt tidigare för sin hybrid av modern, dansvänlig elektronisk pop och traditionell ukrainsk folkmusik. Mycket av innehållet knyter an till hemlandets kulturarv och det känns ofrånkomligt att kriget och tillvaron i Ukraina tas upp i mellansnacket.

Sångerskan Kateryna Pavlenko är en mycket karismatisk frontkvinna som är tränad i den östeuropeiska sångtekniken ”white voice”. Vid ett tillfälle får hon (nästan) hela publiken att ta varandras händer och dansa ringdans.

Att döma av vilka bandtröjor som dominerar bland besökarna står det dock inga tvivel om vilken som är årets headliner. När jag anländer till stora scenen tjugo minuter innan helgens avslutande konsert med VNV Nation har det redan hunnit fyllas på med ett par publikrader.

VNV Nation – Foto: David Sundbaum

VNV Nation är det stora namnet inom subgenren futurepop som dominerade dansgolven på synthklubbarna en bit in på 00-talet. Det var projektets starke man Ronan Harris som själv myntade begreppet. Och även om han menar att han inte gör futurepop längre, har musiken – en gotiskt storslagen version av synthpop med inslag av tung techno – inte ändrats särskilt mycket sedan dess.

Spelningen inleds med stämningsfulla ”Sunflare” från fjorårets Electric Sun men rör sig snabbt mot äldre material. Bland höjdpunkterna hör det adrenalinförbrännande mittenpartiet med ”Epicentre”, ”Control” och ”Legion”.

Allra störst känns det dock att, på Subkultfestivalen, få höra hjärtskärande vackra ”Illusion”. Ett subkulturellt anthem sedan den tillägnades Sophie Lancaster. Det märks att det här är ett efterlängtat besök och Ronan själv verkar vara på bra humör (även när han tvångsmässigt måste klaga över publikens mobilanvändning).

Subkultfestivalen hade en stark line-up redan inledningsåret 2016 och med årets publikökning har den äntligen blivit vad den alltid strävat efter. För första gången står det, direkt efter årets festival, klart att det blir en ny upplaga nästa sommar. Jag ser redan nu fram emot att återvända till det subkulturella lilla paradiset i Dalbroparken i slutet av juni(?) 2025.

Och det i en tid då de alternativa scenerna kämpar hårt för sin överlevnad. Uppenbarligen kan viljor och starkt driv försätta berg. En verklig solskenshistoria!

Samtliga bilder är tagna av David Sundbaum.