Under lördagkvällen besökte amerikanska Chelsea Wolfe och isländska Kælan Mikla Stockholm. HYMNs Louise Rydin var på plats och såg de två hyllade akterna.
Inne på Slaktkyrkan tätnar den svartklädda publiken. En stor folkhop har samlats längst fram vid scenen redan en timma innan kvällens första akt. Konserten med Chelsea Wolfe och Kælan Mikla är sedan länge helt slutsåld. Inte så förvånande. Att de båda akterna spelar under en och samma kväll är lite av en drömbokning.
För mig är det inte ett förband och en huvudakt vi ska se utan mer som två huvudakter. Att få se de isländska gothdrottningarna i Kælan Mikla känns som en lika stor höjdpunkt, även om huvudakten Chelsea Wolfe anses vara det stora dragplåstret för kvällen.
När den isländska trion går på scen uppstår det ljudproblem. Inget ljud i mickar och instrument, och bandet går snabbt av scen igen. En tråkig start, men när bandet återvänder ett par minuter senare och ljudet sitter så är allt glömt.
Trion öppnar med spåret ”Kælan Mikla” från skivan med samma namn, och försätter oss snabbt i en suggestiv och drömsk stämning. Ledsångerskan Laufey Soffía, med sin viskande och växelvis pipiga stämma, får sällskap av basisten Margrét Rósa Dóru-Harrýsdóttir och Sólveig Matthildur Kristjansdóttir på synth och sång.
Att bandet är Rejkvaviks stolthet inom den mörkare scenen är inte svårt att förstå. Bandet har etsat sig fast som en solid del av Islands musikscen med sin minimalistiska darkwave/synthpunk, där en estetik av folklore, sagor och myticism ligger som en aura runt bandet. I ”Stormurinn” får vi kalla svepande synthmattor som ackompanjeras av Sólveig Matthildur på tvärflöjt, samtidigt som Laufey Soffía rör sig svävande, nästan häxlikt med armarna. I vackra ”Sírenur” med sitt långsamma, dämpade tempo vaggas vi in i en hypnotiserande svävande stämning, för att i efterföljande ”Andvaka” kontrasteras med pulserande synthar i ett ökat tempo.
Som starkast blir det i segmenten där Laufeys pipa får breda ut sig och ta plats. Som i ”Kalt”, där hon inte bara sjunger, utan med desperation skriker ut ordern, som om var vartenda ord är ett viktigt budskap till oss. I ”Sólstöður” skär den sylvassa rösten igenom lokalen som om den kom ifrån ett underjordiskt väsen, vilket ger mig både gåshud och associationer till vildvittrorna i Ronja Rövardotter. Rituellt sträcker hon upp armarna mot skyn samtidigt som publikhavet gör detsamma.
Kælan Mikla lämnar scenen efter ett i princip klanderfritt set. Skulle jag önska något så hade ljudnivån kunnat vara snäppet högre på sången i de mer lågmälda partierna där rösten stundtals drunknar i ljudbilden. Efter spelningen går jag till bandets merchbord och köper mig en t-shirt och en Kælan Mikla-solfjäder. Det får bli mina minnen av en suggestiv och sagolikt vacker spelning.
Amerikanskfödda Chelsea Wolfe som går på en stund senare greppar tag i mig med sin sammansmältning av emotionell sång och gitarrtunga, hårda doom-metalorienterade tongångar. De inledande fyra spåren från senaste skivan She Reaches Out To She Reaches Out To She ger oss bland annat melankolidränkta ”Everything Turns Blue” och den personliga favoriten “House Of Self-Undoing” som omhuldas av motljus och rosa rökdis.
Chelsea Wolfe som debuterade 2010, lägger fokuset på sitt nyaste material men varvar med äldre alster som ”16 Psyche” från Hiss Spun, och ”Feral Love” från Pain Is Beauty. Med sig på scen har hon de samstämmiga bandkollegorna Ben Chisholm på synth och bas, Jess Gowrie på trummor och Bryan Tulao på gitarr. Att de turnerat länge tillsammans framgår av det tajta intrycket, med ett ljud som är och sitter där det ska vara. Chisholm jobbar engagerat med sina synthar och experimenterar med ljudeffekter som skapar ytterligare en dimension av mörka energier.
De håller en jämn nivå giget igenom med vad som är centralt i den dynamiska ljudbilden; gitarrtunga, explosiva utsvävningar som blir som en motpol till sköra, emotionella och avskalade ljudbilder. Det är mörkt och introvert, och hon gör rätt i att skippa överflödigt mellansnack för att hålla oss kvar i den trollbundna bubblan.
Mystiken ligger tät i ”Dusk” och byggs upp av dov, mörkermässande sång i en inledningsvis lågmäld ljudbild som så småningom kulminerar till ett nummer med stor volym av malande, öronbedövande gitarrer som studsar runt i rummet. Låten avslutas snyggt med att återgå till den nedtonade ljudbilden.
”Survive” från Abyss blir tårdrypande, och kvällen stängs igen med två akustiska spår där ”They’ll Clap When You’re Gone” blir det sista som ljudar ut i lokalen. Publikens respons är tillsynes positiv till den gothdrottning som förtjänar alla hyllningar. Det var innerligt, melankoliskt och vansinnigt vackert.
