Vi tänker inte stressa idag säger Annika Norlin när hon öppnar munnen för första gången mellan låtarna så sent som efter tredje låten. I våras släpptes det gemensamma albumet En tid att riva sönder tillsammans med instrumentalisten Jonas Teglund och ikväll är det turnéavslutning på Malmö Live. En rogivande tröstmässa i en tid av sorg, dåliga besked och en omvärld i förändring.
När lamporna släcks går ett sus av förväntan runt i salongen och redan i de gryende flygelarpeggiona i inledande ”Full på dan” fylls hela min kropp av ett fridfullt lugn. Annika Norlins (Säkert!, Hello Saferide) uppriktiga altstämma är mer reflekterande än någonsin och det går mer eller mindre att ta på luften i den andäktiga tystnaden mellan låtarna. Som ett filter över dagen som om hela staden helt plötsligt hade själ. En parallellvärld nästan. Ett alternativ till en tid som just nu kanske inte är särskilt toppen. Där vänner sjuknar in, Donald Trump riskerar att bli vald igen, sorgen stryker kring benen som en katt och Ryssland och NATO leker Kalla Kriget. Allt toppat med en rädsla för att begå socialt fel. Sorgen är långsam och vag, sjukdomen är smutsig och simpel och allting verkar rasa nu. Öppettiden stänger och runt oss tjoar gamarna i väntan på bomben. En tid att riva sönder.
Men ändå. Det finns ju också fint väder, kompisar och fula fåglar. Andningshål. Som doften av en skogsdunge när det precis har regnat. Eller när man går genom tunnelbanan och hatar livet men någon spelar cello och man tar ur hörlurarna och bara andas. När pulsen startar igen, bröstkorgen hoppar till, droppet går rakt in i venen och man börjar andas igen. Annika tänker på alla vänner som haft svåra år och dagdrömmer om att bara åka hem till dem, knacka på dörren och ropa: ”Det du har oroat dig för är över, dina drömmar är här”. För det är inte jordens ände om man inte älskar varandra som man trodde att man borde istället för som det blev. Livet blir inte alltid som man tänker. Man får lägga bort kontrollen, sluta noja och bara glida med. Även om man behöver rita om sin karta blir det en karta det med. Det är litegrann som i Super Mario. Det kommer alltid nya banor, man gör fel, startar från början och gör om. Faller över tegelstenar, missar hopp och slår mot grenar. Men ändå, det blir ju en karta det med. Ändå.
Det är en tröstmässa. En värmande hand i en rutten tid. Klädd i lugn och värme. Även i den gnagande ”Röd september”, den motiga ”Farligt land” och i de besynnerliga rytmerna i den aviga ”Jordens ände”. Smäktande flyglar, drömmande synthar och lekfulla gitarrslingor. Jonas Teglunds (Mattias Alkberg, IB Sundström, Hurula) elgitarrer drar många gånger åt det afrikanska. Max Agnas (Agnas Bros, Fredrik Ljungkvist, Henning Ullén) pendlar mellan synthar, slagverk och vackra flyglar medan Petter Granberg (Norra Kust, Mattias Alkberg, El Perro Del Mar) gör detsamma mellan elgitarrer och diverse klaviaturer. Paulina Mellkvists (Hurula, Vera Vinter, Linnea Henriksson) melodiska basgångar pendlar mellan det helande och det trasiga och Christian Gabels (bob hund, Ossler, Thåström) lågmälda trummor avvaktar, smeker och tickar genom tiden. Varmt, levande och varsamt.
Den stora konsertsalen blir ett förtroligt samtal vid sängkanten. Och även om Annika har sitt hem i Östersund och Umeå är Malmö Live lite av ett andra vardagsrum för henne sedan hon invigde konserthuset 2015 med en hel helg med poeter, kakor och konserter. Det var också här hon under ledning av Jonas Nydesjö (bob hund, Magnus Tingsek, The Ark) förvandlade sina sånger till klassisk musik. Själva stommen till EPn Flyttblock (2023) tillsammans med Gävle Symfoniorkester. Hon frågar Jonas Teglund vad han har för relation till Malmö men han svarar att han har dåligt minne. Istället berättar Annika om när hon spelade med Malmö Symfoniorkester på Malmöfestivalen för två år sedan och det var så varmt att instrumenten riskerade att smälta. Hon minns hur de genom viskleken fick kapa låtlistan låt för låt i realtid medan teckentolkarna hängde på så gott det gick. En magisk spelning och det blev ju en karta det med.
Ikväll spelar de samtliga låtar från senaste albumet En tid att riva sönder. Om än inte i ordning så i sin helhet. Säkert!, Hello Saferide och Jens Lekman-samarbetet Correspondence (2019) hör inte hemma här. Däremot några dikter lästa av både Jonas och Annika. Och så några låtar från förra albumet Mentor (2022). Den ateistiska mellandagspsalmen ”Mitt gäng”, den Billie the Vision & the Dancers-doftande ”Hydra” och en avskalad version av bröllopssången ”Den sista” som i original görs som duett med Mattias Alkberg. Men det hör till. Samarbetet med Jonas Teglund började redan där. Om än inte i samma utsträckning som nu. Hon minns hur de träffades första gången på en fest och landade i ett samtal om musik med stark traditionsbetydelse. Andliga sånger. Psalmer och julmusik. Och att det saknades sådant förankrat i nutid. Utan att ens behöva tro på Gud. Mellandagspsalmer på stamkrogen och postpandemiska tröstmässor.
Till tonerna av den meditativa regnballaden ”Mamma” är ceremonin över. Skyarna öppnar sig och regnet häller ner men plötsligt slår solen genom molnen och himlen porrar loss i flerfärg. Jag sitter kvar och bara andas i takt med musiken med frid i hela kroppen. Ute på gatan känns regnet dock ganska avlägset. Det har blivit sommar. Men ändå är det samma värld. Där barnen leker Minecraft och griniga gubbar sitter och klagar över att det inte görs några bra bilar nuförtiden. Hela världen har samma bultande hjärta och det pulserar i 7,83 hertz. Det är samma värld. Mörkret och ljuset existerar samtidigt. Man får klia sorgen bakom öronen och påminna sig om att när det är som mörkast omkring en blir ljuset som tydligast. Inget räknas. Allt är på låtsas. Det är på tiden att världen är din.
