Det är på ett om inte fullsatt, så nästintill fullsatt och varmt Melodybox, som Kebnekajse spelar ikväll. Porter & Thorells Syndrom arrangerar, precis som de gjorde på samma plats kvällen innan då brittiska kultbandet Ghost Dance spelade.
Folkrocken och proggen har väl aldrig helt försvunnit och den märks någorlunda mycket i form av influenser hos andra nyare band både i Sverige och resten av världen. Det är alltid intressant att se ett band som tillhör dem som faktiskt var först, och som var med när den här musiken kom till. Något säger mig att det antagligen är ganska musikertätt i publiken.
Vissa gamla folkmusik-låtar de spelar har jag hört i precis hela mitt liv men då framfört på klassiskt folkvis, så att få höra deras versioner live är fantastiskt. Kenny Håkansson har ett känsligt anslag på sin gitarr och verkar styra resten av bandet med små rörelser eller nickningar. Frank Sandersons trummor, Göran Lagerbergs bas och Hassan Bahs percussion bildar ett extremt stadigt och svängigt driv. Mats Glenngård, som alternerar mellan gitarr och fiol, och tidigare nämnda Kenny, spelar ovanpå detta sina ofta unisona melodier (teman).
När jag trodde att de spelat klart och jag var på väg att gå fick jag reda på att det bara var paus och att de skulle spela ett set till. Ett grepp som inte är så vanligt inom någon slags rock men desto vanligare inom jazzen. Inte mig emot om det ändå bara är ett band som spelar dessutom. Två konserter i en är ju bra och pausen behövde nog publiken lika mycket som bandet på grund av värmen.
En hel del så kallade postrock-band som till exempel kanadensiska Do Make Say Think, som mest var aktiva för många år sedan, har sannolikt lyssnat på band som Kebnekajse. Och det är antagligen så att de kommer fortsätta influera yngre band även i framtiden, speciellt om de gör så här stämningsfulla konserter.
