
El Perro Del Mar är en liveartist i toppform, på turnén med albumet Big Anonymous. Då den genreutmanande svenska kompositören så hudlöst sjunger ut sorgen, döden, livet och det emellan, i ett kapell på Silent Green i Berlin, är det omöjligt att värja sig.
”Berörande. Mörkt. Ruskigt. Ömt. Bästa med El Perro! Black metal äh”. Så lyder mina anteckningar från konserten med El Perro Del Mar i Berlin här om kvällen, den 21 maj. Kanske borde jag stanna där. För den här liveupplevelsen kan inte fångas i en text. Samtidigt vill jag skriva upp precis allas ögon och öron på vid gavel för en makalös kompositör, röst och artist, inför nästa livetillfälle. Svulstigt ord kanske, men här har vi en livs levande nationalskatt.
Det ska nämnas att jag missade Dramaten-föreställningen som bidrog till födseln av nya albumet Big Anonymous. Kanske var den peakarnas peak. Men i min värld är El Perro Del Mar bättre än någonsin på scenen ikväll. Sarah Assbring river minsta försök till emotionellt motstånd när hon blir såhär hudlöst personlig, utforskar det värsta mörkret och bjuder in oss i publiken i sorgen, smärtan, i döden, livet som levs intill – och, vare sig du tror på den eller ej, en plats emellan. Jag har befunnit mig rätt mycket i black metal, som kretsar mycket kring död, men det här når mig på ett helt annat sätt.
El Perro Del Mar valde helt rätt scen för turnéstoppet i Berlin. Kuppelhalle i kulturkvarteret Silent Green är som gjuten för att husera Assbring, Jacob Haage och Hannes Ferm och plattan Big Anonymous. Det gamla kapellet i stadsdelen Wedding, granne med ett tidigare krematorium och en fridfull park, sträcker sig upp mot en diffus ljus kupol som liksom tycks smälta ihop med himlen.

Vår frontfigur håller Kuppelhalle i ett stadigt grepp med små gester, en stundvis lugn, stundvis jagad blick – och rekvisita i form av en grå kavaj och en röd blombukett som kippar efter andan i genomskinlig plast. Subtilt gastkramande ljudeffekter på sångrösten lägger en ännu mörkare slöja på pärlor till låtar som ”Kiss of Death”, ”In Silence” och ”Between You and Me Nothing”. Glädje ryms också i giget. Jag känner den bland annat när El Perro Del Mar ger oss sin kusliga cover av klassikern ”Please Stay”. Övervackert.
”Danke schön” och liknande räcker bra som mellansnack när låttexterna och artistens uttryck talar för sig själva såhär. Berlinpubliken, med inslag av bland andra svenskar, är typiskt tyskt återhållsam i applåderna. Förutom på slutet. Då river vi av oljud och klappar in trion för extranummer. På sin plats.
En stund senare sätter sig Sarah Assbring ensam ner i ett trångt hörn bakom merchbordet, ler och pratar med fansen. Hon håller modet uppe när kortläsaren inte vill röra sig mellan EUR och SEK. Jag är tömd inombords och funderar på hur artisten orkar släppa ut mörkret sådär och sen vara social. Men hon är väl van. Och har gjort jobbet, under ett antal år. Kanske är hon framme på en så lugn plats att hon känner just det hon sjunger:
”I’m living with the kiss of death / I’m giving despite the kiss of death / I’m not living like it is a threat / The kiss of death”
Se El Perro Del Mar live, tycker jag. Det kommer tillfällen senare i år. Läs också gärna HYMNs intervju med El Perro Del Mar.
Här kan du lyssna på albumet: