Vi fortsätter rapporteringen från Wave-Gotik-Treffen i Leipzig. Läs del 2 av Martin Sandströms rapport, av de två sista dagarna på festivalen.
På söndagen åker jag till Täubchenthal för att se amerikanska Statiqbloom dunka på med sin mix av industri, EBM och techno. Partierna där han vrålar är lite roligare än de längre instrumentala sjoken men jag frågar mig om det inte är lite för tidigt på kvällen med 17.50 för en så här dansorienterad noisig konsert. Folk har liksom kanske inte riktigt kommit igång än men dom som studsar fram och tillbaka verkar nöjda.
Karin Park spelar inför ett nästan smockfullt Schauspielhaus. På den här teatern är det sittplatser endast, och det är lite skönt att vila fötter och resten av kroppen en stund till Sveriges kanske bästa sångröst. Av någon anledning har hennes musik nästan gått mig helt förbi, vilket hon ändrade på supermycket efter ungefär sjutton sekunder. Snyggast t-shirtar på hela festivalen hade hon till salu efter spelningen. Dom tog slut snabbt vilket inte förvånar mig och antagligen ingen annan heller.
Det blir bråttom att åka västerut igen till Felsenkeller för att se gamla svenska legendarerna Tiamat. Det är smockfullt och folk blir nekade i entrén, men jag har tur att mitt presspass lyckligtvis ger mig entré även då det är fullt. Bandet börjar med sina äldre alster av mer dödsmetall, och även om det framförs bra och triggar igång publiken, så är det framförallt låtar från 30-års jubilerande Wildhoney jag bara måste få höra. Jag har väntat i lika många år som skivan är gammal på att se ”Whatever That Hurts” framföras live, och att sedan även få de episka stråksyntharna i ”Gaia” på det, så står det klart att den episka, gotiska, psykedeliska metal de gjorde på den skivan har åldrats väldigt bra.
Editors avslutar på festivalens största scen Agra Halle med början strax efter midnatt. Det var inte igår jag lyssnade på mer än någon låt med dem och jag kanske inte har saknat dem så mycket. Men när de bjuder på låtar som ”Munich”, ”Smokers Outside The Hospital Doors” och ”An End Has A Start” kommer dåtiden tillbaka. Det märks att dom turnerat en massa genom åren för det sitter som en smäck och när Tom Smith sjunger ’you came on your own and that’s how you leave’ så låter han väldigt övertygad med vad han försöker säga.
Mitt lilla sällskap med vänner drar till den mindre festivalen Gothic Pogo Festival som pågår samtidigt som WGT på Werk 2. Inatt är det Stockholms bästa klubb- och konsertarrangör Klubb Död som väljer musiken på det första dansgolvet. Att Adina Hargeby och Johhny Nattsjö kan sin mestadels gitarrdrivna gothrock och postpunk visste jag redan, men det här var helt klart det roligaste på hela detta långhelgsfestivalande. Ett helt gäng av oss svenska festivalbesökare möts upp här och vissa av oss är helt överraskande med på bilderna som projiceras bakom skivspelarna. Vi stannar kvar till stängning cirka klockan 07 på morgonen, för om en får välja att lyssna på bra musik en sällan får höra ute hemma i Sverige så gör en ju det.
På måndagen som är sista festivaldagen är jag trött och orkar pallra mig till Haus Leipzig för att se Topographies från San Fransisco, men jag hinner bara höra de två sista låtarna. Det här handlar om atmosfärisk postpunk med tydliga shoegaze-influenser. Synd att missa det mesta av konserten, men förhoppningsvis får jag chansen snart igen.
Vi är några stycken som tar spårvagnen mot Volkpalast Kuppelhalle för att se AutopsiA, ett band som nästan ingen visste någonting om. Det visade sig vara ganska svårt för oss att åka rätt och sedan hitta rätt väg att gå till stället. Vi hamnade i ett sådant där område där bilaffärer och annat trist ligger, och där det inte finns något liv på kvällen. Där var absolut tystnad. Efter lite ytterligare försök att gå rätt i mörkret nådde vi fem fram till spelstället.
För mig är det första gången på detta spelställe och det är till och med snyggare än alla dom andra snygga ställena på festivalen. Vi hinner gå till baren och köpa en Beck’s eller någon annan tysk bruks-öl. Vi sätter oss på golvet på en liten avsats och in på scenen kommer fyra män i skyddsoveraller och munskydd och sätter sig framför lika många laptops och lite annan elektronik. Jag hade kollat upp bandet lite innan och var nyfiken, men inte visste jag att vi skulle bli mörbultade med en och en halv timmes drone/noise av helt extremt bra kvalitet.
Samplingar av delar ur en klassisk orkester varvas med mer lågfrekvent noise och på sina håll även samplade röster. Tillsammans med korta ”slogans” på en skärm skapas en suggestiv och väldigt mörk stämning i hela lokalen, och jag förvånas dock inte över att minst hälften har gått efter halva konserten. Plötsligt står det ”The Sickness Called Belief” på skärmen. Ja det är ju inte direkt så att det är muntert, vilket ju förstås endast gör det bra.
Det hade kunnat få pågå ännu längre tycker jag, men jag var ganska omtöcknad efteråt då en mängd tunga tankar gick genom huvudet under den här ritualen. För det var en ritual, inte en konsert. Huvudpersonen i bandet skriver tydligen även böcker, vilka tillsammans med skivor och t-shirts fanns att köpa i foajén efteråt. En skulle kunna tycka att det är lite plojigt att det på t-shirten jag köper står ’Make industrial music again’, men ja dom har ju åtminstone delvis rätt.
Konserten blir det bästa jag sett på länge. ”Only An Immense Void Remains” är andra ord som dyker upp på skärmen och det är en ganska passande liten mening nu så här hemma i Stockholm igen.
Läs del 1 av festivalrapporten här.
