Wave-Gotik-Treffen 2024 – fyra dagar av unik subkultur (del 1 av 2)

Martin Dupont på WGT 2024. Foto: Gerald Krauser.

HYMNs Martin Sandström rapporterar från Wave-Gotik-Treffen i Leipzig, Tyskland. Läs del 1 av rapporten nedan, av festivalens två första dagar.

Leipzig, fina Leipzig, som varit en av mina favoritstäder sedan första besöket för över femton år sedan. Det har blivit en del besök (långt över tiotalet faktiskt) i olika områden under olika årstider och detta blir tredje gången just på Wave Gotik Treffen, världens största och bästa goth och blandat-festival. (första gången som besökare, så vad jag gjorde de andra gångerna kan lätt räknas ut).

Festivalen breder ut sig över hela staden på över tio spelställen av olika storlek och atmosfär. Lite knepigt blev det att jag behövde åka hela vägen söderut till Agra Halle, festivalens största och huvudställe, för att hämta ut armband och presspass i en liten container undangömd ända längst bort från allt och förbi festivalcampingen.

Agra Halle är en hel hall fylld av försäljare av alla möjliga nyanser av svartfärgade kläder, smycken, skivor och mycket mer. Jag hade inte tänkt på att de faktiskt har en camping på den här festivalen, men den är ändå så pass stor att många väljer att bo där, även om minst lika många fyller exakt alla stadens hotell och vandrarhem. Jag passar på att strosa runt på Agra med en dryck i näven och hinner förstås se minst fem skivor jag egentligen bara måste köpa, men det får bli en annan dag, för banden jag måste se har sedan länge redan börjat. 

Jag tar spårvagnen, som är gratis med festivalarmband över hela staden på hela festivalen (typiskt bra grej som bara händer i Tyskland) och byter sedan till buss för att nå spelstället Täubchenthal, där jag tyvärr redan har missat Stockholmska Principe Valiente, som enligt många jag pratade med gjorde en fantastisk spelning med sin atmosfäriska depprock. Ett band som får på tok för lite uppmärksamhet hemma i Sverige även fast dom till exempel varit förband åt Sisters Of Mercy flera gånger. Deras färska album In This Light rekommenderas starkt.

Täubchenthal har en trädgård med en läktare och sittplatser där en kan ta frisk luft (eller dra in förgiftad luft). Min vän Patrik utbrast för sisådär fem år sedan när vi kom hit under festivalen: ”Goth-Trädgården!” Varpå resten av sällskapet fick ont i magen av skratt. Han hade ju rätt i att det är lite liknande utestället Trädgården på Under Bron i Stockholm. Men då utan Stockholms-kids med nya dyra kläder och en rädsla över att inte ha ”rätt” musiksmak, utan istället med vuxna människor som gillar mörkare alternativ musik.

The Rose of Avalanche från Leeds bildades 1984 och har sedan dess gett ut tio album med någon slags postpunk (fast ändå inte postpunk) och alternativ gitarrock. Det låter bra och det finns energi i männen som rimligtvis borde vara i en inte så superlåg ålder. Det sprakar till lite extra ibland och det är oftast när de kör sina ”nästan 50-talsrock-fast-skeva-riff” med pratig sång ovanpå. 

Theatre Of Hate är nästa band med många år på nacken och dom undrar om vi tror på västvärlden i ”Do You Believe In The Westworld?” Svaret på den frågan är väl nja. Kirk Brandons röst har inte åldrats mycket alls och han sätter de höga tonerna snyggt och nervigt precis som jag hoppats. Så ja, vi tror nog på Theatre of Hate, men kanske inte på västvärlden riktigt.  

Sist ut på Täubchenthal är kultiga Christian Death, och utan att ha tagit reda på hur dom låter live nuförtiden stiger jag in i värmen igen och möts av ett helt annat Christian Death än det jag vill höra. Det är helt okej att band går vidare och gör något annat, men det här var verkligen inget för mig. Och om en till exempel förknippar bandet med deras urkraft till dänga ”Romeo’s Distress”, ja då är det en mycket bättre idé att lyssna på den inspelade versionen och inte vad det här nu är för band jag bevittnar. 

Ladytron på WGT 2024. Foto: Gerald Krauser

Nattens sista spelning blir Ladytron på stora scenen i Agra Halle, och för mig är det ett band som länge funnits där någonstans i bakgrunden utan att påverka mig särskilt mycket. Men när de kickar igång ”Destroy Everything You Touch” lyfter nästan hela hallen och flyger iväg. Det dansas och böljer fram och tillbaka i publikhavet och jag inser att det verkligen var värt att åka ner från centrala delarna av stan för att avsluta natten här med Ladytron.

Lördagen inleder jag med att promenera till Stadtbad, som precis som det låter är ett gammalt badhus som byggts om till ett spelställe. Första bandet på scen är schweiziska duon Blanche Biau som släpper sin musik på fantastiska Young & Cold Records. Dämpad minimalistisk wave med svävig sång och pulserande basgångar. En stillsam start på eftermiddagen och rätt lagom på något vis utan att det behöver betyda något negativt. Drömmigt, kan en väl säga. 

Jag tar spårvagnen till Täubchenthal för att se brittiska gamla deathrock-bandet Ausgang. Redan från första sekunderna står det klart att det här kommer bli en rejält energirik timme. Bandet är i högform och verkar väldigt glada över att spela för oss. Gitarristen pratar peppat om att hans son är på plats i publiken och så säger han ”this song was written before you were born”. Fint, och det slår mig att det här är ett sådant band som är hundra gånger bättre live än på skiva, för du vill bli knockad av de där motoriska trummorna och den manglande gitarren. 

Jag hinner se lite av Tragic Black men blir inte jätteimponerad och att göra en cover på ”Play For Today” av världens kanske bästa band, det är liksom inte nödvändigt alls. 

Martin Dupont på WGT 2024. Foto: Gerald Krauser.

Jag behöver skynda mig över floden österut och till Haus Leipzig för att se franska Martin Dupont som är kultigare än kult. Att få uppleva ”Inside Out” år 2024 är mäktigt, och att höra hundratals röster sjunga ”I’d rather wear my life inside out” är precis så bra som det låter. Att bandets huvudperson Alain Seghir visar sig vara en riktigt trevlig och pratsam herre gör att kvällens festivalande avslutas bra. 

Festivalen har flertalet fester på nätterna efter att banden spelat klart, och denna natt hamnar jag på Moritzbastei och träffar bland andra på braiga svenska Abu Nein, vars spelning jag då tyvärr missat på grund av jag samtidigt som dom stod på scen såg tidigare nämnda franska akt. Det är omöjligt att inte gå vilse bland valven och dansgolven på Mortizbastei, precis som en ju såklart vill ha det. 

Tänk om vi kunde ha något ens i närheten av ett lika bra ställe hemma i Sverige. Människor som festar, dansar och beställer mat i baren vilken tid de vill fram till morgonen. Frihet är ju något folk i den här delen av Tyskland varit med om att vara utan, så kanske kan det vara en del av en förklaring till varför allt är precis som en vill att det ska vara. En får göra som en vill och väldigt lite begränsande regler trycks på en. 

Läs del två av festivalrapporten här.