När Morgan Storm & Kivas släppte Magnus Lindberg-covern ”I väntan på vadå?” på Medleys bistroscen i höstas tog allt sin början. Morgan (Captain Morgan, Högre Mark) sprang på Patrik Widerberg (Bombyces Bryggeri, Gråsten, Spurgo) i baren och som så ofta med några öl innanför västen började storslagna planer smidas. Skillnaden var att den här gången skulle det bli allvar av saken: en hel hyllningsgala till Magnus Lindberg (1952-2019).
Mannen med den sargade rösten och den lika långlivade som oregelbundna artistkarriären. Tre album med Landslaget innan de fick för sig att klä sig i sjömanskostymer i Melodifestivalen 1975, elva album i eget namn, en vistolkningsplatta med Basse Wickman och tre album med supergruppen Grymlings. Flera gånger med så mycket som 7-8 år emellan. Men så går det när livet kommer emellan. Ett liv kantat av droger, sorger och destruktivt leverne. Utan att för den sakens skull tappa hoppet och medmänskligheten. Ett liv som legat till grund för hans hudlösa, nerviga och utlämnande texter. Trasiga personporträtt, kärva samhällsbetraktelser och rastlösa grubblerier.
Hyllningsgalan hålls även den på Medley i Malmö och precis som i baren i höstas börjar den så smått med bara Morgan och Patrik. Till banjo och akustisk gitarr görs ”När sekunderna försvinner” från Magnus sista skiva Skörd (2018) som en varm avskalad duett och efter en stund smyger Antti Vuorenniemi Pelaez (True Lies, Supertuesday, Loserville, Finnegan’s Hell) in med en tamburin. En mysig rofylld start på kvällen innan hela bandet kliver upp på scen i en varmt folkrockig ”Sista natten”.
Förutom Patrik på akustiska och elektriska gitarrer, banjo, guitalele och tamburin, Morgan på diverse gitarrer och Antti på trummor består kvällens husband Bakom av Rolf Perleij (Finnegan’s Hell, Kivas, Gÿssla) på dragspel och elorgel, gitarristen Lars Hallin (Bombyces Bryggeri, Gråsten, Nicole Atkins), trumpetaren Pär Svensson (Bobbe Big Band) och basisten Tommy Nilsson (Åtta Bier Ti Min Far, Café 33, MickeJapp). Stundtals förstärkta av Eddie Nyström (Mikael Wiehe, Thåström, Chris Bailey) på gråtande slidegitarr. Ett brokigt kollektiv som klär Magnus låtar i en glödande eklekticism av folkrock, soul och powerpop. ”Allt som jag vill ha” hittar ett suggestivt groove, ”Peggie (Vad är du rädd för?)” blir en explosiv rockrökare och ”En ensam varg” landar någonstans emellan Bruce Springsteen och Clashs version av Crickets-dängan ”I Fought the Law”. Men mest av allt är bandet Bakom bandet bakom en lång rad gästartister.
Kvällens första gäst är vissångerskan Åsa Bällsten (Påtår hos Moa Martinsson, Allianz) som på varm jordnära skånska uttalar vartenda ord med en avväpnande uppriktighet. De frustrerade samhällskommentarerna i ”Blind leder en blind” hittar ett cajundoftande sväng medan ”Dörren går inåt” som Magnus en gång fick i en plastpåse texter av en ung och opublicerad Ulf Lundell nästan blir en avskalad vaggvisa.
Yvette Eklund och Nina Storm (Kivas) tittar in lite då och då under kvällens gång med sina souldoftande körstämmor men står också i centrum ett antal gånger. Först i en djungelgungig ”Den risken finns” och en själfull ”Jag måste ge mig av” och sen tillsammans med munspelsfantomen Branko Bergstrand (Malmö Spelbolag) i en rivig ”Ett eget liv” och en Bo Diddley-gungande ”Natt och dag”. Starkast är det i ”Då känns det lite lugnare” som börjar i nära innerliga stämmor helt a capella för att sedan explodera i totalt ös..
Ändå är det ingenting mot innerligheten i Elin Ruth Sigvardssons raspiga röst när hon suger tag i vartenda ord i sin nedtonade tolkning av den socialrealistiska ”Ser du” så det gör ont i bröstet. Jag får gåshud direkt och med Nina och Yvette i kören förvandlas ”Tro på dig” till ett hårdsvängande gospelparty. En minst sagt värdig final av kvällens första akt.
Andra akten är om möjligt ännu mer energisk och efter några låtar på egen hand tittar själfulla Hanna Svensson (Hanna & the Regrets, Supertuesday) in en sväng. Den ivrigt rastlösa powerpopdängan ”Tiden bara rinner iväg” får adrenalinet att pumpa runt i mitt blod och när ”Sista versen kvar” förvandlas till en souldrypande sexåttondelsballad ballad sjunger hon själen ur kroppen så jag faller i trans.
Per Olin (True Lies, Olin+) berättar anekdoter från Magnus konserter i hans skivaffär Jukebox som låg på Värnhemstorget och när han ändå är på scen passar han även på att riva av några dängor. Även om lite av texten i det asfaltsromantiska storstadseposet ”Tårar över City” sjabblas bort känns den i det närmaste självupplevd. Mycket tack vare hans vindpinade stämma på bredaste skånska och med feta gitarr- och orgelväggar känns det hämndlystna hatbrevet ”Jag ska se när du brinner” som klassisk Olin+.
Sist ut i den långa gästkavalkaden är Dan Hylander. Han berättar om när han tog över efter demonproducenten Kjell Andersson som A&R på svenska EMI och passade direkt på att återrekrytera Magnus efter ett av sina långa avbrott med Ljus i natten (1999). Precis som på hyllningssamlingen Dom som aldrig ger upp (2022) river han av skivans inledningsspår ”Sanningen”. Men även Dan Anderssons ”Jungman Jansson” som Magnus gjorde tillsammans med Basse Wickman som skitig garagegospel medan det stora paradnumret ”Röda läppar” bjuder upp till hejdlös allsång.
Alla artister enas i en gemensam version av ”I en hand”. Det märks att det inte riktigt är inrepeterat men det går inte heller att förneka att sexton personer på Medleys intima scen är en mäktig upplevelse. En värdig avslutning på hela kvällen. Magnus änka Larissa Aggerborg Lindberg som stått bakom mig under hela kvällen är påtagligt rörd. Nu går hon upp på scen och säger några väl valda ord. Kanske Magnus är till himlen sänd men han sitter ändå och vakar över alltihopa ifrån bergets topp.
