Jag halvspringer bort till Babel, jag är lite sen. Det är vår i luften, Malmö börjar bli grönt igen och det är fortfarande ljust ute. Uteserveringarna på Möllan har varit fulla hela dagen och är det än – ett tydligt vårtecken.
Dolces senaste album Ett liv känns även det som ett vårtecken, en strimma ljus när det varit mörkt allt för länge, små bristande knoppar som inte kan hålla sig. Det känns rätt att det är en av de första riktiga vårkvällarna som Dolce ska spela delar av sitt nya album. Allt matchar perfekt (utom min tidsplan).
Julia Rakel inleder kvällen med mjuka och varma låtar, även en del på svenska. Det får mig att längta efter nya släpp, det har gått allt för länge sen sist. Jag står alldeles för länge och väntar i baren (på ett väldigt välfyllt glas rött vin i plastglas), men Julias toner smyger sig ut även där och gör mig glad. En perfekt inledning på kvällen.
Båda akterna för kvällen har ursprung i Umeå och jag har länge tänkt att det måste vara något med luften eller vattnet där, Umeås popscen är så otroligt stark. Jag blir ännu mer övertygad i denna spaning när ”Kalla mig för satan” av Honungsvägen spelas innan Dolce går på. Det är något med Umeå och pop alltså. Jag kanske får återkomma med en mer utförlig genomgång av detta, tills dess får de som inte har koll lita på mitt ord.
Dolce kommer upp strax efter nio och scenen fylls av musiker och instrument. ”Välkommen” inleder kvällen, med mjuk saxofon och Anna Levanders urkraft till röst. Vi i publiken håller nästan andan och tar in det, det sätter tonen för hela spelningen. Skuggor av oss river sedan igång och saxofonen får verkligen skina. Bandet är i perfekt harmoni och utstrålar en sådan självklar coolhet att jag nästan blir generad.
Mellansnacket är sparsmakat och precis så som jag gillar det. Dolce behöver inte sälja in sina låtar eller säga något mer, deras låtar talar för sig själva. De rymmer så mycket, texterna, melodierna och bandets alla musiker framför dem med en vördnad som gör mig rörd.
När Anna Levander sedan råkar börja spela ”Fräknarna” på sin gitarr tjuter folk i publiken, hon får ursäkta sig och istället får vi njuta av ”Säg nåt vanligt”, och det är inget dåligt alternativ. När ”Fräknarna” följer upp får publiken det de önskat, och ingen är besviken. Det är en underbar låt.
Långsamt och försiktigt inleder bandet den nya låten ”E4an”, som sedan får växa sig större och fylla hela lokalen i all sin prakt. Jag älskar den här låten och den låter ännu bättre live. Att höra Anna leverera den enkla men vackra raden ”Dimman tung, ensam med en tanke för en stund” berör mig djupt. Hennes röst är omätbar, jag vill aldrig att hon ska sluta sjunga för oss.
Det finns för mycket höjdpunkter från den här kvällen för att nämna alla, men den stökigare och rockigare versionen av ”Alltjämt”, Annas djupa röst och saxofonen i perfekt harmoni under ”Tommy Tommy” och ”Skyll dig själv” som levereras på ett så kaxigt sätt att jag är övertygad om att Dolce är Sveriges coolaste band, är några guldkorn.
När titelspåret från bandets senaste släpp ”Ett liv” framförs är nog ingen i publiken redo för vad vi ska få uppleva. Den börjar mjukt och skört, för att sedan explodera i ett instrumentalt outro som förgylls av ett helt otroligt saxofonsolo som gör publiken helt lyrisk. Publiken jublar i minst en minut. Jag är så imponerad av alla musiker på scen, de lyckas skapa en stämning som är svår att beskriva.
Efter denna uppvisning ska Julia Rakel upp på scen och Anna ropar efter henne ute i baren. Julia svarar ”Jag kommer” och kommer springande upp på scenen. Det är så mysig stämning på Babel den här kvällen. Julia stämmer in i ”Trapphus” och ”Innan du kom hit” och hon tillför en så fin extra dimension på scenen. Det märks att hon och Anna känt varandra länge, de har en fin kemi.
”Det här är vårt längsta set någonsin” deklarerar Anna när kvällen börjar nå sitt slut, och jag är tacksam för att jag fått uppleva det. Jag har följt Dolce sedan första släppet och det slår mig under kvällen att de vuxit och lyckats göra så mycket briljanta låtar på sina tre album. Det känns som att de har så mycket kvar att ge samtidigt som de har allt. Jag vill inget hellre än att få fortsätta följa detta band. Jag vill aldrig att de ska sluta göra musik eller för den delen spela live, för det är nästan det bandet gör bäst av allt.
När jag går hem är det fortfarande varmt och vår i luften. Uteserveringarna på Möllan är lika fulla ännu. Jag är glad och fylld av värme. Tack Dolce och tack våren.
