Intonal dag 1 och 2 – festivalens rum i fokus

Maxime Denuc – Foto: Press

Experimentlusten på årets upplaga av Intonal i Malmö sträcker sig bortom musiken. Flera av akterna, under festivalens två första dagar, sätter rummen där spelningarna sker i fokus. För det mesta på ett inspirerande sätt.

På väg in i Sankt Johannes-kyrkan, där årets första liveakt på Intonal sker, låter det som att någon genomför en exorcism – men det ägnar man sig väl inte åt i Svenska kyrkan? Nej, det är bara den amerikanska artisten Ka Baird som beatboxar/growlar medan hen slungar runt en mikrofon i luften och stirrar på publiken med uppspärrade ögon. Efter konserten konstaterar jag och mitt sällskap att vi inte trodde att man fick bära sig åt på det här viset i kyrkan.

Ka Baird beter sig som att hen försökte driva den helige ande ur kyrkan. Problemet är naturligtvis inte den eventuella skändligheten i sig – jag är beredd på att ta det goda med det onda, som Lars von Trier säger. Problemet är att effektsökandet fungerar i cirka sju minuter innan det blir långtråkigt. Snart sitter publiken och gäspar medan Ka Baird rusar runt, flaxar med armarna, krälar på golvet, väser och stönar och tjuter. Var det detta vi bytte ut Gud mot? I så fall gjorde vi en dålig deal.

I Sankt Petri-kyrkan dagen därpå sker något faktiskt besjälat, helt utan teatraliska åtbörder. Maxime Denuc bevisar – för att fortsätta använda von Trier – att den mest fulländade teknologi inte behöver medföra förnekelse av det andliga. Här gifter sig syntetiskt med organiskt. I kyrkan finns två orglar som kan programmeras, alltså spelas med hjälp av MIDI. MIDI kan beskrivas som en digital notskrift. En dator skickar signaler till orgeln om vad den ska spela. Man kan alltså med datorns hjälp få orgeln att göra saker som en människa aldrig skulle kunna få den att göra utan datorns hjälp.

Maxime Denuc har skrivit kompositioner speciellt för detta system. Det är rave-inspirerad orgelmusik är minst lika sakral som det vi brukar höra i kyrkan. Det låter – låt oss löpa linan ut – himmelskt. Eftersom kyrkans två orglar är placerade på olika platser i rummet uppmanas publiken att röra sig fritt under konsertens gång för att kunna uppleva hur ljudet ändrar karaktär beroende på var man befinner sig. Vi vandrar runt hänförda. När så många människor rör sig tyst i ett så vackert rum uppstår en andaktsfull stämning. Applåderna efter konserten vill aldrig ta slut.

Jaar – Foto: Press

Att utnyttja utrymmena på ett kreativt sätt löper som en röd tråd genom festivalen. Både bela och Iceboy Violet överger på fredagen lilla scenen och låter sina gig ske mitt på golvet; den growlande bela stående på en stol och krypande på golvet och Iceboy Violet med sin morfade grime kringvandrande bland publiken. Bäst är det på ELEKTRON SUPER SEKVENS, ett kollaborativt verk som är festivalens första programpunkt på Inkonst.

Den Göteborgsbaserade synttillverkaren Elektron har ställt upp ett stort bord i mitten av rummet där Inkonsts stora scen finns, överbelamrat av elektronik. Runt bordet turas ett gäng olika akter om att ta plats. Sofie Birch spelar naturinspirerad ambient, Dungeon Acid trummaskinstunga loops, SYND något slags sovrumspop på syra. De spelar kanske tio minuter vardera åt gången innan de sömlöst lämnar över till varandra – som ett back-to-back DJ-set, fast live. Publiken står runt om artisterna runt bordet, till en början lite bortkomna men ganska snart finner vi oss i situationen. Några slår sig ner på golvet, andra dansar. Trots att det här är en ny konsertform så faller den sig naturlig. Situationen påminner om en lägereld och på så sätt är den ju liksom ursprunglig. Kanske tilltalas vi av att våra förfäder både umgåtts, berättat och säkert också spelat musik på det här viset. Eller så är det tvärtom våra uppmärksamhetsstörda hjärnor som uppskattar att musiken här är paketerad i ett lättsmält miniformat. Det uppstår i alla fall en glad stämning i rummet, som att vi alla tänker ”just det, så här kan man också göra”.

På grund av ett brandlarm och tekniska bekymmer blir Nicolas Jaars spelning på fredagen försenad. Det hindrar inte folk från att köa utanför dörren till blackboxen på Inkonst långt innan konsertens början. Jaar är nog för många festivalens höjdpunkt – åtminstone är han helt klart ett av dess mest kända namn. Trots det är det ganska glest i publiken vid konsertens slut. Kanske blev de som förväntat sig den lunkande experimentella house han slog igenom med för drygt tio år sedan besvikna.

När han till slut står på scenen gör han det med en basklarinett och elektronik som gnisslar och mullrar och snubblar över sig själv i brist på en stadig rytm. Det här är inåtvänd men väldigt vacker musik. Basklarinetten har han manipulerat till oigenkännlighet, den låter som när man drämmer till en stor plåtbit med en hammare, och de sparsmakade syntslingorna är så ömtåliga att man tror att ljudet liksom håller på att gå isär. Det låter sorgligt, trasigt och brutalt. Tankarna förs till förstörda byggnader och övergivna landskap. Trots det helt klart experimentella så är det här dock en av festivalens mer konventionella spelningar – det är en kille som spelar instrument på en scen. Med det sagt också en av de bästa.