På Kollektivkrogen kan du serveras av en arkitekt, efterrätten lagas av förskolepersonal och toaletten städas av en projektledare. En lyxkrog som drivs på fritiden av femtio personer med helt olika bakgrund. Ikväll vankas det musikalisk humor och humoristisk musik med humorklubben Ostämt.
Till akustisk gitarr och munspel inleder Ostämts överkucku Olof Samuelsson kvällen med sina underfundiga vardagsbetraktelser över livet i den övre medelåldern. Med en smått tafatt framtoning och en fäbless för bluesen kommenterar han samhällets viktiga frågor med ett frankt ”De borde skärpa sig” och sin egen degenererade lekamen med att krasst konstatera att ”Det är allvar nu”. Han har skrivit en egen jingel åt Ostämt och bjuder upp till en hejdlös allsångslek om meningen med livet. Bland sina små egenheter passar han dessutom på att förvanska gamla klassiker. Mikael Wiehes ”Flickan och Kråkan” och Sten & Stanleys ”Jag vill vara din, Margareta” förkortas till en enda mening och endast genom att byta pronomen drabbas Tomas Ledins ”En del av mitt hjärta” av alzheimers.
Tobias Erehed tar över scenen med en självpåkallad gallupundersökning om sitt eget kändisskap. Ingen reser land och rike runt lika mycket som Tobias men i övrigt, trots den otyglade publikkontakten, är han själva sinnebilden av den inbundne och reserverade norrlänningen. Han berättar om uppväxten i lappländska Tärnaby där han aldrig fick lära sig att prata känslor. Det djupa samtal som en gång uppstod mellan far och son handlade om att Torsten köpt en ny scooter. Som tur är har han styrt kosan söderut till Malmö för äventyrets skull och i den inledande ”Nidvisa till Norrland” medger han att han alltid hatat snön och bussarna som aldrig går. Ofta doftar det Euskefeurat, fast kanske inte till låtarna Ronny Eriksson sjunger som man annars skulle kunna tänka sig i komikersammanhang, utan till Bengt Ruthström. Till stilla gitarrplock och återhållsam basröst filosoferar han betänksamt om källkritik, monarki och lyckoknepet att inte ha för höga drömmar. Lika fundersamt som dråpligt på ett vis som ofta påminner om Ola Aurell.
Den burdusa folkduon Två Otrevliga Flickor kommer däremot bara från Fusknorrland. Från Mellansverige. Från de hälsingländsks skogarna kring Delsbo där det enda jobb som finns att få som tjej är att frakta djur genom att blåsa i en näverlur. Och systrarna Molly (Krita, Det kommer inga kor) och Alice Andersson (R.U.R, Tangotrion) hatar djur. Innerligt. Men så tycker de i gengäld att det är gott med mat (särskilt gluten) och har växelvis rotat sig i den skånska myllan.
Till Mollys perkussiva knappdragspel och Alices otuktade barytonsaxofon varvas varma ekvilibristiska folktoner med oförskämdheter, syrligheter och absurditeter. Våldsamma raggningsknep av delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal, spirituella höstvisor och tonsättningar av den hatfyllda Facebookgruppen ”Vi som gillar pelargoner” till köttiga polskor, svängig schottis och inskjutna hiphoppartier. Allra mest absurt är den till synes ickeverbala trallen ”Folksångerskor emellan”. ”La du dig i ån ida’? La du ett lamm i bidén ida’? Nä, vilken dum idé, din dumma dadel!”
Under kvällens gång har de sjungande komikerna fått i uppgift att på studs skriva nya texter till Peps Perssons ”Oboj” och som en rafflande final framför de sina texter tillsammans. Olof får den att handla om Playboy, Tobias får den att utspela sig i Hanoi och de två otrevliga flickorna besjunger en cowboy på klingande låtsasskånska. Och mitt i alltihopa ryms såväl kulningar som joddlingar. Det är absurt, bisarrt och inte helt genomarbetat och kanske just därför helt omöjligt att värja sig från att ligga dubbelvikt av skratt.
Publiken kan helt enkelt inte få nog och kräver inte mindre än tre extranummer. En av varje akt. Olof inser att mamma inte behöver följa med när man ska på dejt, Tobias drar en uppriktig kärlekssång om den vardagliga romantiken och Två Otrevliga Flickor besjunger sin stora kärlek till gluten. Tre sätt att sjunga om kärlek som aldrig skulle få lov att spelas på radion. Allt under parollen ”Frihet, jämlikhet och brödskap”.
Det sägs att ett gott skratt förlänger livet så det är väl bara att stå ut lite till. Alternativet hade ju trots allt varit värre. Det finns ingenting som är så allvarligt som humor. Flams, trams och underfundigheter åt folket!
